En dag utan sanningsserum.....

När jag nu satt och knåpade ihop min jullåt-lista på Spotify, så slog det mig-hur kan man på bästa sätt tonsätta sina stora ögonblick i livet?!
När jag födde min förste son (min förstfödde) så skulle jag ha önskat att jag åtminstone fått lyssna på Status Quo som exakt då 13.05 den 13 juli 1985, stod på Live Aids scen.Men vad spelade radion i mitt sterila, vitkaklade förlossningsrum..? Jo, The Trashmen med Surfin ´Bird!!!
Jag avskyr den låten, nu, då och tills jag drar mitt sista andetag! Och ändå så ligger den först på gamle kompisens FB playlist-och det är helt ok!

När jag gifte mig med den ende man som spelat någon roll (S du är mitt allt!)så hade vi själva valt musiken, Wilhelm Petterson Berger och så sånggruppen Vocability som sjöng "Perfect-Faiground Attractions slitna dänga men i en underbar tappning med sex stämmor! Och just då var allt perfekt-jag och han och våra vänner och familj!

När jag fick mitt livs allra första panikanfall hade jag suttit i Lydmars bar tidigare under kvällen och där spelade de Basement Jaxx, minns inte låtarna men sen dess har jag lite svårt för dem samt för Jingle Brothers som också avverkades...associationer!
Doftminnen är ju tillsammans med smakminnen de starkaste vi har, men jag lägger till musikminnen på samma lista!
Precis som en maträtt (Madeleine-kaka!!)kan föra oss tillbaka till barndomen med ett bett, kan en låt efter bara 10 sekunder på ett intro placera oss precis var som helst.
Spela The whole of the Moon med Waterboys och jag är i Karlstad en gnistrande vinterkväll, spela Droppin´like flies med Armoured saints och jag sitter i en sunkig kvart på Värnhem i Malmö och dunken på bordet är fylld med HB!
Spela Musical Ensamble of Benares och jag vill kräkas! Då tänker jag på idioten P som dumpade mig men lik förbannat skulle dra med mig på en konser med desamma omedelbart efteråt! Och jag som kommit hem till honom en stund tidigare med ett dedikerat exemplar av Eva Luna av Isabel Allende-den läser jag nog aldrig om!

Men spela Frösöblomster och jag står där igen, klädd i min cremevita klänning, med champagnefärgade rosor i mitt röda hår och känner mig vackrast i världen!
Jag skall nog spela den nu, för jag behöver ibland påminnas hur mycket jag älskar min S! Och han mig...

Håll min hand när jag glider ner i mörka vatten...

Misstänker att denna blogg har mycket få läsare-och det är ju så jag vill ha det-man måste vara min vän på FB eller ha fått en länk för att kunna läsa...
Jag satt just och läste igenom mitt förra inlägg-gråtmilt, självömkande känslopjunk! Och det var SÅ, precis så jag kände när jag skrev det. Idag är dett grått ute, men i mitt hjärta lyser solen-det är märkligt men i min levnads berg-o-dalbana är det ju så det är -höga berg och avgrundsdjupa dalar.

December är underbar-en lisa för själen-dofterna, smakerna, levande ljus och blommor...jag skulle kunna stanna i December ända fram tills april.
Ingen gång på året känner jag samma ro, samma godkännande att jag faktiskt inte längre är en högpresterande person. Att jag klev av på en dåligt upplyst perrong, i en trist, okänd liten håla-medan vänner och bekanta fortsatte den spännande, lukrativa resan på livets tåg.
Men nu har det gått 10 år-jag blir ju inte bättre kroppsligt, men jag har oftast funnit ro att acceptera att det är så här det blev!
Mitt eget 12-stegs program är fullbordat och jag har AA´s välbekanta vers broderad i korsstygn över hela mitt bröst..."ge mig förmågan att acceptera det jag inte kan förändra". Nej, jag är inte alkoholist, men jag lever på många vis som en nykter sådan.

Nu doftar hela våningen citrus-jag kunde inte hålla mina shopaholic-fingrar i styr, utan beställde hem en hel låda med stora handgjorda engelska dofljus från Lily Flame!
Vet inte hur jag tnkte..ge bort några, sälja ett par och resten till eget bruk!
Nu doftar det i alla fall Pink Grapefruit och själen lyfts..tänder jag Misteltoe Kisses doftar det granskog och nyslagen äng...ser fram emot att tända Festive Cheer, då blir det satsumas, choklad och pepparkakor!
Så för en gångs skull var det nog inget superdumt köp...ljus och ljuvliga dofter-ja, det var jag nog värd.

Skulle gått till varmbassängen idag, men allt klaschade-lillen var hungrig, trött och behövde en ny blöja-så vi stannade hemma. Men har fått nya tider framöver-och skall göra detta 2 ggr varje vecka tills han lär sig gå.
På torsdag skall jag träffa en gammal god vän och fika och nästa vecka ytterligare en.
Det är kul med dessa gamla vänner som fortfarande vill ha kontakt- precis som det är härligt med de nya. På något vis överlappar de varann-de nya skulle kanske inte gillat Magdalena 1996-de gamla känner säkert knappt igen kynnet hos 2009 års variant. Jag är ju en annan, men ändå samma-har fått tillbaka humor och glädje, livslust och kreativitet.
Synd bara att kroppen är så skröplig...
Men som ni förstår har jag en ljus vecka-och är så glad att det finns händer där som trevar efter mina när jag glider ner i det grumliga, svarta vattnet...och att ni drar upp mig.

Sommaren blev extra lång i år. Jag sträckte ut mig i vila , i ensamhet och jag njöt av att bara få finnas tll. Fick ha min bebis nära men mina andra barn långt ifrån. Det var det svåraste.
Sen kom vemod och vankelmod, lite leda och mycket alenavarande att bli mig övermäktigt. Jag blåste en bubbla-en fantasibubbla där jag var efterlängtad , där jag hade vänner som saknade mig och längtade efter att få träffa mig..
Bubblan brast med en smäll!
Jag har vänner, men trodde i min enfald att jag var tvungen att ge dem något för att de skulle vilja träffa mig.En fest!
En fest som blev ett spektakel-jag blev sjuk i mina njurar och fick gå hem innan alla hunnit komma.
Och så var det med den festen..
Hela veckan har jag varit sjuk och inser att jag än en gång låtit mig ätas i stora tuggor. Ätas av min enfald, min godtrogenhet, mitt förbannade hopp och min önskan att vara älskad. Jag har varit på den här platsen, i den här kroppen, med den här tomma känslan, sååå många gånger förr. Vad har jag lärt mig av livet?
Ingenting! Fortfarande samma ängsliga, oroliga nybörjare som jag var förr, då, när livets möjligheter ännu låg öppna. Jag har lurat mig själv, som jag lurat min omgivning-att jag är en lyckat människa, att jag har något att ge, värd att få, värd att tycka om. Jag hade så fel!
Är på kanten till den mörka spiralen, håller med vitnande knogar fast..jag skall inte trilla ner.
Nu börjar jag om...min karusellfärd tar aldrig slut...
Nu startar bildspelet från början-nu ....nu...och nu.
Den gångna veckan är som en mardröm som flimrar på näthinnan..en grå mask som vrider sig under ett förstoringsglas, en ledan, sorgens svarta fjäril som vecklar ut sig ur sin bjärt färgade puppa.
Mitt liv är inte i technicolor, det är ganska grått-jag tar en minut i taget. Det enda jag behöver är lugn och ro och lite kärlek...
För gammal för att dö ung-för ung för att lämna min familj.
Mitt liv är tecknat med trubbiga pennstreck i gråskalans alla nyanser-kanske blir det färg igen...kanske får jag nöja mig med lite svagt grönt till våren.
Jag lurade mig själv igen-jag lurade alla. Jag var inte redo...
I det gråa är mina barn, min man och mina vänner Tomtebloss. De lyser som starka ledstjärnor, dem kan jag följa när jag tappat bort stigen...mina Tomtebloss-tack för att jag har er...!

Innan hjärtat brister...

Hur kan en dag som började som en ordinär , novemberdag, grå som diskvatten, sluta med att jag sitter med tårarna rinnande och ett järnband av smärta och ångest kring hjärtat...?
I tisdags la jag två timmar på telefon-maraton med att försöka ¨å någon att vilja vaccinera min dotter, som de glömt kalla...tillslut ick jag VC sekreteraren att skriva ut ett papper där det intygades att hon var listad på sagda VC. Sen la hennes far nästan 45 minuter på att hämta sagda intyg-och igår messar ungen och säger; Sätt in 100- på mitt konto, annars vaccinerar jag mig inte!
Ni som känner mig och vet hur vi har/har haft det hela hösten och, ja , de senaste 22 månaderna, vet ju att i min hjärna hinner det komma tusen tankar inom loppet av en sekund! "Jävla unge-försök inte utpressa oss! J-a unge -jag har redan gett di´g massor av pengar!!J-a unge om du inte vaccinerar dig denna vecka är loppet kört!!! Älskade unge-om du inte vaccinerar dig, kan du inte komma hem mer! Älskade jävla unge-då kan du inte fira jul med oss! Älskade unge-utan vaccin, kan du din rökande tramsmaja med svaga luftrör dö ifrån oss!!!!

Och så sattes bollen i rullning och jag skrek och var arg och sonen 15 blev arg på mig och sen var det en karusell av dess like-han somnade arg utan att säga God natt till sin pappa, och det har aldrig hänt förut!
Jag ringde dotterns gamla mentor-drog det hela i korta drag samt bad om ett löfte att ungen skulle få eskort till vaccinationscentralen av mentorn eller annan person på det (i mina ögon mycket misskötta)etablissemang dottern spenderat de senaste 4 åren på!
Och vad händer, jo idag nya mess och telesamtal, där man kallas både det ena och det andra, och sen fast det inte finns nån tid över-FÅR MAKEN ÅKA OCH HÄMTA DOTTERN på stationen, för hon kan A,Inte gå så långt (typ 6 kvarter-vår stad är inte stor) i sina NYA skor(!!!) B.Hon väntar gäster 20.00 så det får gå d-ligt snabbt annars pallar hon inte vänta!!
Ja, jag vet att hon har speciella svårigheter och behov-men hon är superintelligen och högpresterande i allt annat och kan bete sig civiliserat mot andra människor...Grrrr!

Sen ringer äldste sonen och är på dåligt humör pga sprutan som gett honom vanliga biverkningar och det är inte något kul samtal-jag var enligt honom både mästrande och "ingen jävla överläkare" när jag kom dragande med fakta om H1N1A som jag i egenskap av journalist och som mamma till lungsjuk prematur, tillgodogjort mig!
Tydligen hade han fått ett papper där det står att "om inte sjukdomskänslan försvunnit efter 2 dagar-sök läkare!" När precis alla inom vården bekräftat det jag redan visste, att de allra flesta mår kasst i 3-4 dagar, och så även jag efter vaccinet...

Så nu när hjärtsnörpet är som värst kommer J -15 igen-När får jag mina pengar-ni är skyldiga mig 500 spänn....
Ja, det är vi ju, men samtidigt gick hans senaste mobilräkning på det beloppet och dessutom så har jag köpt en massa Fallout3 saker för att överkompensera för hans tuffa höst i exil i Höör. Och , ja, jag kan på ett visst plan tycka att den exilen-och HÖÖR i synnerhet kan berättiga ett mångmiljonbelopp i kompensation-men när vi knappt har mat till räkningarna den här månaden...
Vem skall trösta en liten (tjock) 45-årig mamma som bara vill bli kramad? Vem skall ge mig ett vänligt ord och säga att allt kommer att ordna sig?
Jag finns där för så många, men känner mig ensam och övergiven igen...
Vem skall trösta detta mamma-knyttet....?

Alla Helgons Dag...inte Halloween...

Är så kluven till det där med att fira Halloween på samma dag som Allhelgona. Inte så att jag missunnar barnen denna amerikaniserade helg, snarare att jag tycker att alla vi som förlorat någon skulle kunna få denna enda helg till ro, försoning och eftertanke.
I dag tänder vi ljus och minns...för min pappa, för min första lilla dotter som jag aldrig fick lära känna (och som kom i samma vecka som sen minste sonen föddes i-v.26!)alla vänerna som gått ur tiden Alldeles för tidigt!
Vi tänder våras ljus här hemma-har ingen kyrkogård att besöka, pappa ligger på Skogskyrkogården och alla andra är skingrade för alla vindar. min dotter brändes av misstag som kroppsavfall (det var andra tider 1988!)så hon finns bara i vindens sus och i minnen av det som aldrig blev..
Men detta är också en dag för glädje, att vi har varann. Tre av mina fyra barn är hos oss i kväll och vi saknar det 4e, men han måste jobba.
Men vi glädjs åt att just vi fick varann i livet-att jag fick mannen och just dessa fyra barn och mina syskon och mamma. Det måste ju vara en mening med det som sker i livet, och även livet självt..
Vi har haft en ensam och tuff höst, isolerade på landet, men med vänners hjälp har vi ändå klarat det. Nu är ju vi fyra som bor tillsammans vaccinerade, och vi får hoppas att det räcker långt för vår lille minstes skull.
Hur vi skall lyckas hålla hans kärleksfulla (ovaccinerade)syster från att lyfta honom, pussa och krama...maken och jag har nästan bråkat om vem av oss som skall se till att hon håller sig i skinnet..
Men det är ju så otroligt viktigt-vi har ju inte varit isolerade för de vackra vyernas skull, utan för just lille C och hans mycket för små och känsliga lungor.

Har en god och vällagad middag att se fram emot-kalkon med alla tillbehör, creamy corn, sötpotatislåda med marshmallows, brysselkål, apelsin-whisky sås och ungsrostade grönsaker, samt hemlagad stuffing...mums!
Och sen när "kalkoinet" börjar verka är vi alla trötta och dästa...då skall vi se Corpse Bride och kanske Twilight..igen! Jag tycker visserligen att Halloween borde ligga minst en helg ifrån denna helg, men bra filmer tänker jag inte avstå, och då kan man lika gärna se något på passande tema...
Ha en fin Allhelgonahelg! Var rädda om varandra-livet är kort och skört!!!

Farväl Hattstugan, Hallåååå min älskade stad!!!

Hösten, precis som tiden har virvlat iväg i ett moln av gula löv...tiden är inte mätbar när man lever under de omständigheter som vi gjort nu i höst!
Man tror man skall hinna med massor när man bor på en begränsad yta under en kort period i livet, men man kan inte hitta några konstiga quantum-hopp här heller, för klockan går precis lika snabbt som hemma i stan.
Nu är stora "packar-dagen" här och lådor tas ne från vinden för att fyllas med pryttlar som varit en del av vår vardag här på landet-men som jag inte har en aaaaning om var jag skall förvara i våningen i stan. Allt mitt Fimo-pyssel, leror, skalpeller, lim, tygbitar, pyttesmå frukter, pärlor..ja hela min cooping-terapi, vart skall det ta vägen alltihop?!
Jag tror vårt beslut att inte hyra ut lilla T´s gamla rum längre, var rätt. Där skall jag nog få hållas med mina pryttlar, förhoppningsvis utan ständigt gnäll från make och son som anser att jag stökar ner...
I går var jag dyster, stressad och negativ, idag är jag mer mitt vanliga jag och har framtidstro. Många vänner och bekanta har sagt att jag är så duktig som orkar vara isolerad. Jag är INTE duktig, alla skulle göra samma sak under våra förutsättningar!
Nu är lillen vaccinerad, vi hoppas snart bli det och nu måste vi gå vidare med vårt vardagsliv.

Sitter just och väntar på samtal från vårdcentralen med nytt info om vaccinering..det känns lite motigt för ingen verkar veta nånting!
Håller på att dra ihop ett gäng gamla vänner och bekanta i hemstaden, för en kul (man kan ju hoppas det!)kväll i slutet av månaden. På lokal förstås, men på pappret ser det väldigt bra ut!
Får väl se hur uppslutningen blir.
Nej, framför datorn får jag inget gjort, men inväntar maken som är på Bo Ohlsson och köper sortimentslådor till mig. Skyller på att det är bristen på såna som gör att jag inte packat klart ännu...

Skall bli intressant att se om jag hinner med samma saker hemma sen, som på landet..blogg, göra Spotifylistor, hålla kontakt med vänner, skriva barnboksmanus och facebooka...
Troligen, fast kanske i annan omfattning-är jag den enda som ibland känner stress över nätvekande och communitys...?
I går höll jag på att få ett panikanfall när folk ville chatta med mig på facebook, jag ville bara göra några quiz, och var inte social alls.
Hemma i stan klarar inte datorn (som är ett gammalt vrak!)av direktchattar överhuvudtaget, så där slipper jag..
Jag tycker det är synd att det goda samtalet glömts bort-att folk har så svårt för att plocka upp telefonen och ringa!
Jag talar mycket hellre i telefon än i ett chattfönster...och mycket hellre än att bara kommunicera via statusar!!!!

Vintertid...

En sån där tjorvig dag när man bara inte orkar nånting...
Känner mig trött och ledsen, hatar när vi ställer om klockan, sov för länge i morse, och känner att folk drar i mig åt alla håll, hinner inte med nånting och minst av allt mig själv.
Låg och mös i 5 minuter med min lille bebis och då ringde mor och ville prata hus, vilket jag alltid gärna ställer upp på-men just då varken kunde, ville eller orkade jag inte och då blev det en besviken röst i luren..

Eldar brasa och vill känna ro, men har istället bara en sugande stress. Längtar hem och vill ha mina vanliga saker omkring mig...det har gått nästan 3 månader sen vi gick in i isoleringen och man kan inte precis påstå att folk har ringt ner telefonen.Jo, mina fina vänner M. B och A L-M i Gbg har hört av sig mycket, men inte ett ord från J i Småland eller A i Dalsland. Riktigt dåligt, tycker jag!
Känner mig märkligt tom och ledsen..säkert stressreaktion och framtids oro.
Vi har i alla fall beslutat att inte hyra ut det lilla rummet nästa termin, det blev ju inte alls lyckat nu-så det skall bli riktigt skönt att få "tillbaka" det den sista novemver.
Skall ha det som gäst och pysselrum..så Välkommen till oss!

Och var skall jag göra av alla blommor och prylar...?
Har byggt ett helt materiellt liv runt mig på landet-hur fraktar man hem sånt när utrymmet i landrovern är begränsat...?!
Gnäll, gnäll, gnäll, tur att det nästan inte är nån som läser bloggen....
Men jag behövde verkligen skriva av mig!!

Avsändare; Fru Padda på Paddeborg...eller "Hur man klarar vintern.."

Den vanliga , vårtiga Paddan sover sin vintersömn mellan oktober och april här i Skåne. Jag skulle gärna göra detsamma. I en höstdoftande lövhög skulle jag gräva mig in och sova den oskyldiges drömlösa sömn fram tills den yrvakna, skira , ljugröna vårens återkomst..
Fast då skulle jag ju missa Julen, och det går ju inte för en Jul-fantast som jag.
En av de saker (det finns 24 768 till!) som gjorde att jag skiljde mig från min dotters engelske far, var hans familjs märkliga syn på julen.
För mig är julen INTE att supa skallen i bitar på julafton, att tomten är så full att han tror att han kramar sin fru när det i själva verket är den guldiga plastgranen som står ovanpå teven (!)!
Och det är bara början...sen skall man sitta på Puben och supa lite till (julafton)och tungkyssas med fullkomliga främlingar (vilket ens pojkvän inte bara tycker är helt ok-utan faktiskt hejar på!!)bara för att det är JUL!

Detta var bara en parentes, bloggen skall inte handla om julen!
Men det där med övervintring. Min mor (julhataren!) har fattat poängen-hon drar varje vinter i minst tre månader till varmare breddgrader-i år blir det Turkiet.
Det skulle passa mig ypperligt att ha ett liv som medgav att man drog sin färde den 2a januari och sen återvände med svalorna den 2 april!!
Hösten däremot, älskar jag ju!
Bara att den går i den gul-röda färgskalan...höstfärger ger ju livet mening-det är en årstid i techni-color, inget mesigt småblommigt (jag älskar sommaren, men nu när den övergivit oss har jag inga som helst skrupler att vara den otrogen ett tag!)inget dovt grått eller smutsbrunt. Skåne är mer än tre månader vinter och nio månader uselt spark-före. Det är skir vår, blomstrande sommar och underbart färggrann, doftande, explosiv Höst!
Vintern är däremot min nemesis-den förbannade, blåsiga, missundsamma och oempatiska.

Snart kan vi lämna hattstugan (eller Paddeborg!!)och flytta hem till stan.
Då skall jag (när vi alla är vaccinerade!)fylla mitt hem med ljus och blommor, som jag alltid gör den här årstiden. Jag skall samla vänner och familj kring viltgrytor och krämiga risottos och njuta av varje minut.(Ett glas rött skall vara bra för hjärtat, så det får ingå i spisningen..)
Det har varit en lång isolering, men jag är rik på fina vänner, som hjälpt mig igenom denna tuffa tid-i höst skall jag försöka visa hur tacksam jag är!!

Nu står maken och steker köttbullar, och sen stod han och bakade en cheesecake halva natten, som en överraskning. Så när vi ätit den kommer jag verkligen vara Fru Padda-tjock men väldigt lycklig!!!
Tack mina vänner-jag älskar er!
(Gäller självklart även min familj!!!!!)

Devil´s Food Cake...ja, det summerar väl mitt liv ganska bra!

Fick ha mina 4 barn runt mig idag- då vi firat lilla T´s 20 års dag. Maken hade på beställning stått och bakat en 3-lager Devil´s food cake halva natten och den var förstår syndigt god!
Hela mitt liv känns lite som en sån kaka, flera lager, gott men lite farligt, hårdsmält och mäktigt... Bara namnet är ju kul, men i själva verket ett fett-sprängt elände med nästan ett kilo mörk choklad...
Man blir mätt på bara en liten strimla, och det är väl så jag känner. Just nu räcker pyttelite, väldigt långt... Jag har PMD och är som en urvriden trasa (ja, detta är en cykel som åtekommer var månad..så skippa några meningar om det blir tjatigt!)och mina energinivåer är nere på minusskalan.
Mitt i detta så kom så tre ljuvliga monoliter på 185-197 cm i strumplästen, inknökade med sin lillebror på 80 cm över havet, mig , maken samt svärföräldrarna (tämligen korta människor-turligt nog!) inklämda i Hattstugan, med knappt 2 meter takhöjd, bara 1.80 under bjälkarna och en bostadsyta på 60 kvadratmeter. Vi hade planerat vara ute och äta och fira jubilaren, men då hade antagligen både hon, jag och svärmor suttit på akuten och kissat blod i natt med varsin uvi (istället för fiskdamm?!). Så vi beslöt att ta en rejäl chansning och sitta inne i hallen.
Inte helt lyckat och inte så mysigt och sen gaddade mina två mellanbarn ihop sig mot mig, som de tyckte var tjatig och rabiat-och sen var väl inte mitt humör på topp.

Men som vanligt räddade storebror S situationen med sin diplomati-tills han själv på vanligt manér skulle stressa hem för att tvätta/sätta upp hyllor/packa upp flyttkartonger/springa 6 km...och så missade han tåget och så fick maken för triljonte gången skjutsa honom ända hem..bara 5 mil...
Och under tiden blev både T och J otåliga och ville hem-och bebisen hade somnat, så plötsligt satt jag här i ett tyst hus. Så nyss fyllt av långa, högljudda, underbara ungar!

Och nu är jag så slut, så slut.
Skall försöka skriva lite, om jag orkar lyfta pennan.
HUR hinner/orkar alla dessa hypereffektiva mödrar med allting?!
Jag har en man som sköter marktjänsten, bebisen, snickrande, byggande, vedhuggning, målande, bakande och allt annat-och jag hinner inte ändå!
När hann Emma Hamberg skriva sina böcker, Camilla Läckberg sina( tveksamt exempel då de är ganska dåliga...)och Ella Lemhagen göra film, Dilsa Demirbag-Steen debattera, jag kan fortsätta med en lååång lista. NÄR???!!! Och HUR???!!!
Jag hinner knappt med mig själv, då bebisen fått sitt. Maken och jag har ett system där vi försöker duscha varannan dag var för att effektivisera. (och nej, vi luktar faktiskt inte så illa-jag tror inte på överdrivet tvagande om man har en god grundhygien!!)
Maken är ju min egen Skagen-Hustru (Kröyer mfl hade ju varsin som möjliggjorde hela deras måleri!)och med honom vid min arm borde jag vid det här laget hunnit skriva epos och essäer, släktkrönikor och hela praktverk.
Men det har jag inte!
Visst, jag är handikappad, och yr i bollen för det mesta-men inom mig sitter en kreativ liten varelse och skriker-Jag VILL uuuuut!
Men när skall jag hinna öppna bur-dörren?!

...så här känner sig kanske en Undulat...

När man sitter isolerad i en liten österlensk håla, så liten att den inte ens får ha ett eget namn utan måste dela, med en annan ort...ja, då känner man sig ganska ödmjuk och ensam!
Vissa dagar har det känts som om man är en burfågel, som släppts ut ur sin bur, bara för att bli vingklippt och sen få tillbringa sina resterande dagar, balanserande på en smal pinne...
Missförstå mig rätt-jag tycker mycket om min man, väldigt mycket och jag dyrkar min lille bebis!
Men på 60 kvadratmeter, mitt ute på en blåsig slätt, blir dagarna långa.
Sen finns det små öar av glädje mitt i tristessen och saknaden efter de andra barnen, goda vänner och annat som ger livet mer mening!
Skåne välsignades med ett underbart väder förra fredagen och det höll i sig ända till i måndags!
Maken föreslog att vi skulle göra en utflykt, och valet föll på Simrishamn. Åh, denna lilla sydostskånska pärla!
Bara att få komma ut och se lite folk för första gången på fem veckor var spännande!
Vi parkerade nära torget och sen gick vi till en gubbe med stånd (kunde bara INTE låta bli...sorry!!)och handlade både svenska plommon (som är det godaste jag vet i fruktväg!) och värmländska kantareller som för 200- per kilo, väl, gjorde skäl för namnet "Skogens Guld"!
Sen strosade vi omkring, bebisen mumsande på en söt, saftsprängd svensk jordgubbe (sommarens sista-odlad i växthus, även den från detta minimala men välfyllda torg!)och livet var bara gott!
Nere i hamnen köpte vi undebar Thom Ka Gai soppa (min absoluta Thai-favorit...!)och satt och åt vid ett bord utomhus, med måsar och getingar flaxande runt oss.
Lite shopping hann vi också med (lite järnpreparat på Hälsokosten och fikabröd)innan det var dags åka hem.
Väl hemma kom min fina, goa nätkompis A från åhus och hälsade på med man och liten son, med liknande lungproblematik som vår C.
Napoleonbakelser (min bakelsefavorit!!!ni ser vilken tur-dag!)hade de med sig och sen satt vi ute och fikade i flera timmar.
Det var väldigt trevligt och väl värt att bli kall om njurarna för!
Sen kände jag mig lite övermodig när de farit, så jag ringde sonen J, som jag längtat mig tokig efter, och föreslog att han skulle hälsa på lördag till söndag.
Han kom hit och det var härligt att de honom igen. Vi åkte till en skog nära Hörröd, för att, som jag i min obotliga enfald, trodde, plocka massor av kantareller!
Det enda vi fann var en söndertrampad röksvamp (vilka annars rätt tillagade och späda, kan vara supergoda!)och en slemskivling...blläruuuerrg!
Inte en kantarell så långt mina närsynta ögon nådde, och jag vrålade i frustration; Skåne är ett u-land!!Hur stooood du ut som barn-utan riktiga kantareller, bara små sega, smaklösa trattkantareller...?Det sista till den redan hårt prövade maken...

Men det var en fin höstpromenad i riktig sommarvärme, så jag skall inte bara klaga..
Fick sen som vanligt stryk i Carcassonne på kvällen, jag som älskar detta spel och nästan aldrig får vinna...
Och så var helgen över och J åkte tillbaka hem.

Måndagen var blåsig, men vi beslöt ändå att sitta ute när vi fick väldgt roligt besök av underbara, gamla (fast hon är ju ung!)vännen C, som jag sett så många sjusta hårdrockskonserter med, och snackat så mycket musik med!
Hell, vi var ju to.m i London en gång-och hade trevligt på hotell...Mostyn, Montague...minns inte namnet-men hela MUTE records var där och vi åt japansk lyx-buffé..och sen åkte vi iväg och träffade Erasure, och Andy Bell åt kycklingsoppa och det var svinkallt i logen...
Och så har det gått 10 år sen vi sågs och kändes som max 10 veckor!
Tänk att jag klev av tåget mitt i resan, i och med min olycka-och så många underbara människor som satt kvar!
men, det är nästan aldrig för sent-så jag har en massa himla kul att ta igen!
Och roliga vänner och musikupplevelser att återupptäcka!
Livet är ändå skönt...även för en vingklippt undulat!

Om hur man håller sina demoner på avstånd....

I perioder, när ångest-spöken och depp-gastar slåss om herraväldet i min överhettade hjärna, är det svårt att finna ro att fokusera på vad som är viktigt och se ljusprickarna i kompakt mörker...Det är en motsägelse, men de FINNS där, pyttesmå strålar av fiberoptik, nålstick av värmande ljus...!
Och så har jag funnit en ny hobby, något som funkar som terapi-attv tillverka små, små saker av Fimolera...väldigt av-stressande och väldigt lite rock n´roll!
Min andra stora kärlek i avkopplingssammanhang är ju min stora trädgård. Men hon är en krävande, nyckfull och ibland, utmattande älskarinna!
Igår upptäckte jag något nytt i min köksträdgård...
I våras köpte jag som vanligt mängder av fröpåsar och bland dem fanns en med stora Gula rädisor som verkade spännande.
De såddes, växte snabbt, var goda i två dagar och blev sen svullna och träiga!
Men de fick stå kvar, blomma och gå i frö. Och så läste jag i en trädgårdsblogg att man i bl.a Asien endast äter de gröna fröskidorna som senare bildas.
Lät ju absolut livsfarligt och ganska skeptisk beslöt jag mig därför att prova.
Igår hade de små gröna skidorna blivit ät-mogna, och de smakar fantastiskt!!
Skarpa i smaken som rädisa, men samtidigt lite söta som sockerärter och krispiga!
En ny favorit-och jag har redan innan hunnit skörda en omgång frön från dessa rara plantor, så alla i vänkretsen som blir sugna på denna delikatess, får höra av sig, så delar jag med mig..

Vi sådde egna tomater i våras, men se har än så länge bara hårda, gröna kart, som jag tvivlar på, kommer hinna mogna. Men inlagda gröna tomater är godis, och stekta gröna, en klassiker-vem minns inte filmen, efter Fannie Flaggs underbara bok?!

På tal om denna författare, i måndags blev jag så äntligen klar med mina litteraturlistor för mina bokcirklar i höst. (Har hela två titlar med av henne i två olika cirklar)
Tror jag fick ihop ett ganska bra urval-ett spektra i de olika genrerna som borde passa de flesta, blir intressant att se vad deltagarna tycker.
Vi räknar med att stanna ännu en månad på landet, i väntan på fungerade vaccin-så det kommer nog fler rapporter både från trädgården och mitt inre landskap...

Dagen slutar bättre än den började...

Har sugit musten ur denna vackra höstdag-liten promenad med lillen i hans vagn runt ägorna och sen plockat rosor.
Har även varit hög-effektiv och gjort en heavy playlist på Spotify-det är kul men ganska tidsödande!
Har talat med dottern och jag tror vi slöt fred..
Nu har jag just avslutat samtal med min goa fina vän M, som jag saknar något enormt!!
Men när vi kommer hem igen får vi ta igen förlorad tid...ut och rulla hatt i hemstaden!
Bebisen sover, alla barnen mår bra och nu är det läggdags...
Såna här dagar känns svinis väldigt avlägsen, men nu har de startat den svenska utprovningen av vaccinet-så jag skulle tippa att vi är hemma om en månad.
God natt från Hattstugan!

Om att vara en överfull soptunna...

Är så frustrerad att jag vill skrika!!
Ringer min enda dotter för att påminna om mosters födelsedag och samtalet urartar snabbt till en utskällning...
De senaste tre åren har vi av olika anledningar inte kunnat fira lilla T på hennes exakta födelsedag, och i år när hon fyller 20, sitter vi fast i sommarstugan , isolerade. INTE för att vi tycker det är så himla skönt med lantluft, INTE för att vi gillar att se traktorer på morgonen, INTE för att vi tycker grannens ständigt skällande byracka är så himla gullig!!!
'Utan för att vi måste försöka hålla lille C vid liv och långt undan svininfluensan om det går!!!
Jag förstår T´s besvikelse, men det går bara inte att vi komme till henne. En kompromiss föreslogs, att hon kommer hit (vi betalar resan) och så firar vi om vädret tillåter utomhus.
Jag förklarade varför vi inte vill ta en dubbel risk om pojkvännen följer med och vad blev resultatet...?!
AAAArrrrggghh-ett rytande Lejon vrålar på mig och bara kastar all frustration , besvikelse och ilska på mig-och min sophink är redan full, den är redan överfull denna höst!
All oro, otillräcklighet, dåligt samvete och ledsenhet får denna soptunna att bukta och jag orkar faktiskt inget mer!
T , du måste förstå att jag och pappa inte gör detta av illvilja MOT dig, utan för lillebrors överlevnad-vi har ju lämnat lillebror J, mer eller mindre vind för våg...hur tror du HAN mår?!
Vi är en familj på 6 personer-då måste man ibland anpassa sig till varann och ibland blir det konstiga och jobbiga konsekvenser..
Vi kan ju fira dig rejält när alla i familjen fått sitt vaccin, istället-och det blir ju inte i Mars-utan nån gång i oktober!!!
Vi älskar dig, men vi kan inte slå knut på oss själva i det här sammanhanget-utan du måste förstå att just den här gången gör vi det enda vi kan göra.
Det betyder inte att du inte är superviktig för oss, för det är du-men vi kan inte göra precis som du vill denna gång-men vi är, som jag sa, villiga att kompromissa.

Men jag vill inte vara en soptunna längre, jag vill vara mamma och nån enstaka gång få ett snällt ord-eller en fråga om hur jag mår eller vad jag tänker..!

Blåsig höstdag-men stiltje inombords...

Har haft min första oavbrutna sömn på flera år! Konstig dröm strax innan jag vaknade om att Yukozan hade invaderat Skåne med hjälp av fillipinska legosoldater...skumt!Enda stället man kunde gömma sig var kvartert Lugnet i Malmö....
Nej, jag har inte konsulterat nån drömbok-tror att det helt enkelt handlade om att jag sett sena nyheter på tv..
Hade sent telefonsamtal med vännen P i Sthlm. Han hade blivit misshandlad och rånad. Är det inte konstigt att vi lever i en värld där man inte kan få gå ofredad på stan en kväll. Att vi alla är lovligt byte, kvinnor, män, barn...
När min äldste son blev misshandlad för 2 år sen ville jag döda förövarna. Det är många primitiva känslor som väcks när människor i ens närhet far illa. Men det kan inte vara rimligt att acceptera att det är såhär det ska vara nu! Att min lille mjuke bebis C om några år kan få på käften, för att han har en mobil, en jacka eller ett par skor några andra ungar vill ha. Eller bara för att de retar sig på honom i allmänhet..
Min lilla fina dotter T är en person med stort hjärta och ett rättvisepatos starkare än de flesta. Hon var en drivande person i kampen mot gatuvåldet, och jag var (och är!) så stolt över henne.
Men nu verkar den kampen kommit av sig...Kanske dags för en av-dammning!
Fler vuxna behövs synliga ute på kvällar och helger. Fler vuxna måste våga protetstera.
Varför tar inte våra artister med sina JÄTTESTOOOORA megafoner, ett ansvar och startar ett upprop??!
Jag gör vad jag kan, men har inget större utlopp...

Ute blåser det och jag är lite besviken över att vi fick ställa in vårt besök hos sonen S idag. J var också där, så vi hade tänkt ta en promenad och kanske en fika i´en park. Men S var på uselt humör och det blev inställt med hänvisning att det regnade där.
Men det får bli en annan gång...

..bara en helt vanlig dag...

Eftersom jag själv är allergisk mot bloggar av typen ...sen handlade vi på City Gross och åkte hem och åt fläskfilé med bäarnääääsesåus...(hade en bekant som skrev en sån och den var hemsk!)så vill jag egentligen bara skriva när jag har något att berätta , eller när mina funderringar vill ut i tryck. Idag är en alldeles vanlig dag utan några större konstighete. Fick sova ovanligt länge, efter en natt som vanligt full av drömmar. Har mycket att göra underr dagen som jag skjutit upp under den gångna vecka. Vädret är fint, så det kan bli en långpromenad med lillen om ryggen pallar.
Har haft ondare än på länge den här veckan, men har samtidigt kanske känt efter lite mer..
Två av mina telefonsamtal blev i alla fall av. Min gamla fina vän P, som jag delat så mycket roligt men också jobbigt med fanns på plats när jag ringde häromkvällen. Det var som om åren bara rann bort och vi talade länge om gammalt, nytt och om livet i allmänhet. Kul nog kunde hon färglägga några av mina vita minnesluckor från de år då jag tyckte att alkohol i stora mängder var ett bra sätt att lindra ångest och stress.
När det gäller band jag mött, intervjuat och skrivit om, så finns ju artiklarna kvar. Mina egna upplevelser från en del rockfestivaler, däremot, är heeeelt försvunna.
De värsta åren, 1990-1993, såg jag dessutom till att omge mig mest med människor som inte brydde sig, som inte drog i bromsen och sa att "Nu får du skärpa, dig!". Snarare sökte jag mig till personer som själva brände sitt ljus i båda ändar. P var en motpol till detta på många sätt och så tog hon ju även hand om mina barn under de år vi bodde i London.
Så, det var ett härligt samtal-renande.
Igår ringde jag även till fine F, som en gång i tiden var dansare i mitt band. Vi har inte setts på 9 år och det är alldeles för lång tid. Vi har många kul minnen, men har också sett mycket mörker de senaste åren, båda två.
Nu är det bara 2 namn kvar på min telefonlista, och dem skall jag försöka ta snart. Jag har aldrig förstått mig på när folk anser sig inte ha tid att odla nya bekantskape, elle återuppliva gamla. Det är väl bara att göra plats i sitt liv!
Men så har jag alltid varit en vänfast person. Har nog mycket att göra med min kringflackande barndom och tonår...11 skolor har jag gått i i mitt liv, haft säkert 30 olika adresser. DÅ blir det nog att man håller fast i de flesta av de människor som betyder mycket för en.
Men under de senaste, svarta 10 åren, försvann folk i horder. Många kanske var rädda för hur de skulle hantera sin plötsligt handikappade kompis...andra pallade nog helt enkelt inte.
En känd festfixare, som kallade mig sin vän, står väl för den fulaste reaktionen.
När Casinot skulle invigas i Malmö, låg jag nypåkörd i sängen och allt bara snurrade. Smärtorna var knappt uthärdliga och i brevlådan damp en VIP-inbjudan från denne pajsare ner.
Jag ringde på hans "hemliga" telefonnummer pch berättade vad som hänt. "Jag kanske inte kan komma på så många premiärer på ett tag, för jag har blivit skadad i en trafikolycka. Och jag skriver inte så mycket heller just nu..". Och hans respons; "Ja, men då stryker jag dig från listan-Hej då!"
Och den djäveln hade jag varit ute och käkat middag med och låtit mig tvångsmatat med hans sked (en äcklig musselsoppa, jag som hatar musslor!)och smörat och fjäskat för...fast jag då trodde vi höll på att bli kompisar på riktigt!
Ja, man lär sig en del under ett långt liv...
Men sen var det ju jag som drog mig undan också. Jag orkade under några år verkligen inte träffa någon. När medicinerna fick mig att svälla upp-från 55-117 kg på mindre än ett år. Och när jag med smärtande bölder i hela ansiktet, ändå var tvungen att åka med maken till IKEA. Jag minns att jag hade en stor vinröd sjal på huvudet och satt och hukade i rullstolen. Och trodde jag skulle dö när jag fick syn på min gamle pojkvän/kompis Böna. Än i dag hoppas jag att han inte såg mig!
Och allt detta har kanske med ytlighet och fåfänga att göra, men vårt anikte är ju på ett vis ett skyltfönster. Det första vi visar när vi träffar nya människor...Så när skylten blivit demolerad och ser för j-lig ut, ja , då vill man liksom bara gömma sig..
Nu har jag ju gått ner närmare 30 kg och skäms inte lika mycket längre. Huden går i vågor-jag har nu en diagnos och behandling, men vissa veckor vill jag inte träffa nån, när huden ändå "blommar".
Men det är inuti den stora förändringen finns, jag VILL träffa människor igen och umgås! Och så kommer det att bli igen, när vi har klarat lillen från Svininfluensan och kommit ur vår isolering!
Tills dess hoppas jag att det räcker med telefonsamtal, FB och då Bloggen...Glöm mig inte!

...man vet aldrig när man får så skoj igen...eller vad Kjelle B nu sa i Den bästa sommaren..

Vaknade utvilad med ett brett leende...eller, ja ialla fall så var det som om den gångna veckans mardröm aldrig hänt...
Hoppas, HOPPAS, HOPPAS ATT DET BARA VAR MITT PR-MENSTRUELLA SYNDROM SOM VILLE SPÖKA LITE MER ÄN VANLIGT..!
Nu mår jag som jag skall och vill igen, full av kärlek till mina nära, vännerna, livet och naturen. Som bortblåst är boet av långkloade, krafsande mörker-spindlar i magen..min invärtes Batcave är höststädad, känns det som.
Lillen ligger och snusar sin förmiddagssömn och jág har så mycket att hinna ikapp, som jag skulle gjort den senaste tiden, men som ångesten sa ett strängt Nej! till...
Håller på att nysta i ekonomi, renskriva manus och göra catch-up med kompisar från förr, även de från nu, men de flesta klarar sig nog bra ändå-de vet att jag kan flytta in under min mentala, mossbelupna stubbe, då och då, och att jag alltid kommer ut till sist..
Jag mår fantastiskt, kanske bara bra, med vanliga människors mått mätt, men att vara ångestfri utan kemikalier är för mig en helt enorm känsla.
Så idag skall jag passa på-vara kreativ och hinna med, för man vet ju aldrig hur länge det varar...
Tack alla ni fina som stöttar och finns där-nya som gamla vänner...ni betyder så oändligt mycket för mig!

När höstens första nafsande bett färgar våra kinder röda...

Jag har verkligen alltid gillat hösten!
När andra ser döendet i naturen, ser jag en början-nya möjligheter.
Skolstart och nytt läsår, nya kompisar, andra möjligheter...
Jag älskar även denna höst-trots att vi lever i påtvingad exil i vår vinterbonade lilla Skånegård på det blåsiga Österlen. Trots att inget är som det skall.
Utanför rutornas spröjs viner vinden och löven i gul/röd skalans hela spektrum, dansar en tvekande ringdans på gräsmattan. Optimistiska mullvadar gräver sina gångar och sätter bruna kommatecken i hela trädgården, inte bryr de sig om en banal pandemi...

I lördags fyllde J 15 år och vi ringde och sjöng för honom. Hans paket låg på det gamla nötta slagbordet-väntande.
Och hela jag ville skrika :Det här är feeeel! Jag mindes min enorma glädje femton år tidigare när en liten blond kille kom till oss. Samme kille som fått gå igenom så mycket hemskt i sitt liv. En skadad och sjuk mamma, en pytteliten sjuk lillebror, ett akut, livshotande hjärtfel när samme lillebror var 3 veckor, oro för både storasyster och storebror när de mått dåligt...
J har haft 15 tuffa år-och så får han inte ens vara hemma på sin födelsedag.

Men vi pratade i telefon och han blev uppvaktad av sina kusiner och snälla faster och farbror, farmor och farfar kom också, så hans dag blev bra.
Igår kom han så ut till oss i Hattstugan, med farbror O och kusin G. Farföräldrarna kom också.
Ett bord var iordningsställt ute vid infarten, med ljummet vatten, tvål, handdukar och handsprit.
Ett annorlunda välkomnande...Och sen när J bytt kläder, kunde vi kramas. Och jag höll honom så hårt, så hårt, denne min näst yngste gosse, nu 195 cm lång, och jag grät och han tröstade.
Den saknadens hårda knut jag känt i nära 3 veckor, löstes nästan upp och det var bitterljuva tårar...
Sen fick de små brorsorna kramas, jo, vi tog den risken, bara ett hjärta av sten skulle låtit bli!
C klamrade sig fast vid storebror som vore han det sista trädet på en översvämmad höjd-det var så rörande att se.
De här två gossarna älskar varandra så mycket att det skar i mig när J sen motvilligt åkte igen.
Maken hade lagat en superb Vitello Tonnato,(egentligen en Tacchino tonnato) med ljummen äppelkaka till desset (är man i Skåne så..)och en av presenterna från farfar var en gigantisk drake (kusinen hade fått en liknande)så med de starka men ljumma vindarnas hjälp, blev det mycket lyckad drakflygning.
Dagen försvann alldeles för fort, men jag grät inte när J åkte-ett under av självbehärskning!)och han kramade lillebror i säkert 10 minuter.
En underbar dag och ångesten hölls i chack med KBT och lite medicinering.
På kvällen betalade jag nack och ryggpriset, mer värk än vanligt, då jag fått sitta länge och göra lite andra saker jag egentligen varken ska eller kan, men det är värt att jag nu bara kan ligga och vila!!!

Om att jinxa sig själv...

detta blir ganska kort..
Igår hann hjärnstressen ikapp mig. Alla veckor av oro och bekymmer knockade mig totalt. Fick ett panikanfall (c;a en 8 1/2 på Richterskalan)och tillbringade eftermiddag och kväll i ett töcken av xanor, profylaxandning och rent helvete...
Jag har totalt kraschat familjens ekonomi denna månad (gjorde en total felkalkyl när jag var som mest uppåt och plötsligt är vi 10 lakan kort!)coch shoppade loss åt barnen som om det var Borgs berömda 1999!
Fast han är fortfarande en farlig tönt med alldeles för stor megafon, även om jag nu travesterar honom (som i sin tur travesterade Prince, jag vet...).
hade planerat ringa kompisarna P, S och F.K ikväll, samtliga som jag inte talat med på sååå många år. Tro mig, jag vill, men just nu kan jag inte!
Jag har bara precis så mycket energi som krävs för att se en film och tala med mannen och barnen..knappt!
Äta har jag lagt ner-mår ju illa hela tiden när det är såhär...men oroa er inte-här finns oanade fett-reserver, så nu lever jag på dem.
Svin-helvetet har alltså knäckt mig-2 döda i sverige, båda medelålders! Vad har då lillen för chans??????
Har talat med neo och andra läkare, och instanser på sjukhuset i veckan-alla tycker vi gjort helt rätt som isolerat oss.
Jamen, varför känns det då så svårt?!
J hade det jobbigt i skolan igår-orkar inte gå in på det, men han blev felaktigt utpekad när ett gäng nya elever på skolan levde rövare i kafeterian...
Allt vekar löst nu-men när han ringde och var ledsen ochg förbannad kände jag bara; Jag klarar inte det här!!!Varför kan jag inte vara hemma och ta hand om min tonåring!!! Lilla t har också varit jättesjuk och det höll på att knäcka mig i helgen. Sorgligt nog förstår hon inte att nattliga sms om andnöd, sitter kvar i hennes mors medvetande även nästa dag! Så när man äntligen får tag på henne och tror hon ligger för döden, får man höra att man stör henne i en film!!!!
Snälla T-försök förstå!!Du måste komma ihåg såna saker-det gör jag och din pappa, han blev ju också jätteorolig!!
Lille C mår ganska bra-han är glad och har börjat prata mer än på länge. En liten tjattrande trivselfaktor som gumpar runt överallt i huset-och med en väldigt stark vilja. Det är underbart att han är så framåt och viljestark!
Nej, detta blev längre än var tänkt...
Mår väl lite bättre nu om jag orkar skriva..men skönt är det då jag skall leverera en rolig krönika imorgon...kommer snart i en tidning i en Pressbyrå nära dig!

Är det dags nu....?

Fick precis samtal från J som har blivit sjuk och hellre vill stanna i vår lägenhet än åka tillbaka till kusinerna. HUR gör vi om han eller de andra stora barnen blir sjuka????
Vi kan ju inte hälsa på/stötta/hjälpa dem!
Vårt hopp står nu till farmor och farfar som brukar ställa upp när det är skarpt läge.
De säger aldrig mycket, och är väl inte världens mest socialt tränade personer, men när vi skulle komma hem från neo med lille C, så var de i vår lägenhet i tre dagar och städade tillsammans med J.
Vårt sovrum var så rent att man kunde spegla sig i parketten! Och DÅ var vår tacksamhet så stor!
Nu kanske J kan bo hos dem när han är sjuk...vi får hoppas på en smidig lösning.
Igår hade jag en fin födelsedag-uppvaktad av maken och liten blondlockig bebisgosse, och det var väldigt mysigt hela dagen, trots att de tre stora barnen inte kunde vara med.
Och nu...nu ligger rädslan som en stor,tjock rulle rep i magen...
Läste en artikel i morse på SVT.se, om att 40% av de unga som avlidit i svininfluensan, varit tidigare friska och sjuka i 5-7 dagar innan de dött!
Men VAD har lillen, J och lungsvaga lilla M, vår dotter, för chans då?!
J som dessutom haft sitt svåra hjärtfel så nyligen...åh, snälla ge mig styrka och kraft att stå ut!!!!

Ner kommer man alltid...men min panikångest sover åtminstone...

Den senaste veckans nästan euforiska ,energifyllda glädjerus av att bara finnas till är på väg att helt dunsta bort.
Visst, det är till stora delar PMD-inducerat, men jag vänjer mig nog aldrig vid att rutschbanan ner går så snabbt!
Då jag kämpat emot en diagnos som bi-polär i flera år nu, kommer tankarna allt oftare, det är kanske DET som är felet...Bi-polär, ja, jag är ju i så fall i gott sällskap; Stephen Fry, Carrie Fisher (Princess Leia i STAR WARS!!!)och den fina Ann Heberlein har alla den diagnosen.
Jag har ju bara (hade?)panikångest av häst-kaliber.
Den debuterade ett halvår före bilolyckan, och var närmast fars-artad i sitt förlopp.
Jag hade ingen aning om vad som drabbat mig,men jag som alltid varit en ardenner, arbetsmässigt och mentalt, blev plötsligt en mycket svag Falabella ponny!
Jag besökte nog psykakuten ett 30-tal gånger det där första året, när jag samtidigt gick ner så mycket i vikt att jag kunde ha min då 11-åriga dotters jeans och vinterjacka!
Varje gång som dörren till väntrummet låstes bakom mig (när du kommit in får du inte komma UT igen förrän du träffat en läkare!!Ett otäckt men kanske bra system...jag är osäker)så tänkte jag, i den mån några som helst rationella tankar kom till tals i den kaotiska trängseln i min hjärna, "nu får jag hjälp, snart mår jag bra igen".
Och visst fick jag hjälp, tillfällig hjälp, men Teralene, elefant-doser Xanor,Atarax och Fan och hans skalliga moster, ger bara lindring-paniken ligger där ständigt som en dissonant baston-hur gärna man än försöker kamouflera den.
Många gånger kröp jag in i hörn, där på psykakuten, försökte gömma min bräckliga kropp (då 53 kg som minst till mina 178 cm) under soffbordet i Dagrummet, krypa undan och gömma mig, från ångesten.

Det är nu flera månader sen jag ens hade en känning av min panikångest, och ett anfall har jag inte haft sen Midsommarnatten i fjol (då räckte det med en bruten rutin för att trigga ångesten-i det här fallet att jag kom i säng 3 timmar senare än vanligt och att jag hade noja för att vi tagit med vår lille syrgasuppkopplade prematur-bebis på lugn och trevlig fest hos våra goda vänner...)och så gick kroppens försvar igång, och slemhinnor svullnade, saliv och snor rann, jag kräktes mm, precis som vid alla anfall.
Och så låg jag i min säng, med 5 mg Stesolid i kroppen och andades i min papperspåse (de från Espresso House är bäst!) i kanske 2 timmar innan jag kände kroppen börja slappna av, tankarna ställa upp sig i rakare led och ångesten flytta upp bland det andra skräpet på vinden.
Allt medan min man fick sitta på min sängkant, vid bebisens spjälsäng, och läsa högt ur Barnen i Bullerbyn!
Det är nämligen så det är, när anfallen, eller skoven kommer, klarar jag bara av "snälla" saker.
Sagor, klassisk musik, barndomsvänner, animerad film (eller filmen Miss Potter som jag sett som terapi, säkert 20 gånger!).Det som går bort är rock, deckare, tv,nyheter, kompisar från min 30-åriga rock-tid, mat, intryck...ja listan är lång och sorglig.

Men det positiva är att det blivit allt glesare, att den medicin jag nu äter hjälper (även i liten placebo-dos, som min läkare kallar det)och att jag fått flytta fokus från mitt eget själsliv till något viktigare-min bebis överlevnad och mina andra barns välbefinnande.

Men OM jag nu är bi-polär, så skulle det kanske ge andra och tydligare svar.
Att jag skulle ha en mild form av ADD är i princip redan bekräftat (och har gett svar på Såååå mycket!)och har nog inte precis gjort min ångest mindre.
Men jag mår bra i huvudet just nu-sen vet jag ju att det kommer tillbaka, men varje dag, vecka och månad är en seger.
Skillnaden är att jag nu äntligen vågar tala om det.

...ja, så då är det dags att sova....

Eventuella läsare får ursäkta...det här är nog en var-tredje-dags blogg...vet inte hur poppis såna kan vara, eller om det ens existerar fler.
Har varit ensam med min yngste son andra halvan av dagen och det var underbart och full rulle tills han somnade på mitt bröst. Liten, ljuvlig och svettig snusade han där tills han far kom hem och fick på pyjamas och gav kvällsmål.
Det är skumt, för vi försöker leva som vanligt-minus J som ju är i exil, men lik för....at så tvingade jag, tanklöst, maken på olika ärenden i stan.
Vissa var nödvändiga, som att hämta lillens sondsprutor, hand och ytsprit samt nya kräkpåsar. Panduro Hobby och PressStop, var inte det....
Men nu var det sista gången. Fr.o.m nu är det strikt sen kvällsshopping på Ica som gäller.
Har upptäckt nytt band idag, underbart! Skriver mer om dem i morgon...eller om 3 dagar.

wooooosch...det var den lördagen...

Har haft massor på gång hela dagen, men inte avslutat mycket.
Maratonsamtal med Maria-lika härligt som vanligt! Synd att det inte är en olympisk gren, som kanot-då skulle vi varit högt rankade medaljhopp...
Sen lite kortare samtal med Annika i Dalsland, mycket bebisprat, men även kloka ord om hus och renovering.
Ja, visst är jag medelålders och visst är det inte mycket rock n´roll, men jag tror inte ens medlemmarna i Slipknot eller The Horrors lever i jordhålor är dock inte helt säker på Promoe och John Wayne Gacy!).
Skulle plockat svarta vinbär-uppskjutet.
Skulle bakat äppelkaka-uppskjutet.
Skulle pillat med nästa månads budget-uppskjutet.

Istället blev det lite pysslande-är nu en j-el på att göra pyttesmå rosor av fimo-och dito tvålar...ja, jag har många märkliga specialintressen, numera...
Var ute i trädgården en sväng-det blåste men var varmt.
Sen lite Doctor Who på dvd,gosande och pussande med liten son som gulligt nog härmade grannens läbbiga byracka när den skällde..
Har ingen koll på de två äldsta barnen idag-men J trivs med släkten vid Immeln. Hade både badat och fiskat...
Nu skall jag lägga huvudet på kudden, lyssna på Twiligt som talskiva, samt läsa en Agatha Christie-deckare...jag är en j-el på att multi-taska...
Natti...

Trött, men inte utsliten längre...

Min dotter som vet ALLT om saker och ting, upplyste sin lätt stressade mamma att man tydligen måste blogga VARJE dag, för annars tröttnar folk och slutar läsa bloggen...Vad jag vet är det bara dottern och vännen Stina som läser och kanske Jars och Farre ibland...
Hej! I så fall...
Men det har varit skolstarts vecka med många konstiga turer, nya rutiner, tankar och pusslande med ekonomi inte minst!
Idag tappade dessutom msaken bebisen i golvet-när lillen dock satt på golvet, men han slog i sitt lilla bakhuvud och vad värre var-maken rev av en stor bit hud från lillens mjuka tinning, precis vid ögat! Och jag som ständigt påpekar att maken har freakigt vassa kanter på sina j-a naglar...Han spelar för h-e inte ens GITARR längre!!!!
Såg att jag skrev msaken ist för maken, passar i detta sammanhang utmärkt-han är en jämrans MSAK!!!
Har varit ilsken hela kvällen och även om lillen hämtade sig snabbt är man ändå orolig för hjärnskakning samt att han har ett stort rött sår! Bebisar skall inte ha sår!
14-åringen har funnit sig hyfsat väl till rätta med pendlande från mindre ort i Skåne.Men har krånglat med tågen så vi blivit helt tokiga.
Vågade inte ringa hans faster förrän idag...
Nu är han vid sjön Immeln på ngn slags släkt-helg, inte vår släkt, fasterns.
Ber att få återkomma-måste ta en längre sömn-paus.

Sommarlovet nästan slut...

Nu sitter vi 4, maken de yngsta pojkarna och jag, och skall spela Carcassonne igen. Ja, bebisen är förstås för liten, men är med för att han inte vill sova ännu och kanske för att ge sin pappa lite moraliskt stöd.
Jag tror vi spelat 4 ggr redan den här veckan, och varje gång har jag hamnat tvåa.
Sommarlovet har gått in i sitt slutskede-på tidag börjar skolan. Samma vemodiga känsla drabbar mig som alltid. Likadant är det på annandag jul och när gäster reser hem. Jag lider av en kronisk separtationsångest, som säkerligen kan härledas till en otrygg barndom.
Man kan ju önska att man kunde ta livet lite lättsammare, och inte deppa ihop när saker tar slut, men det ligger helt enkelt inte i min personlighet.
Svininfluensan ligger som ett lock över vårt liv, förstås, och gör mig inte precis muntrare.
Fick av min svärdotter veta att det finns en smittad person i Ystad nu-och att denna person som tydligen är handikappad, nu inte ens får hemtjänst på grund av rädslan för smitta!
Det är ju det som är så galet när samhället drabbas av nya sjukor, folk blir hysteriska!
Därför är sjukvården nu nedringda av i övrigt friska medelålders som är enormt rädda för svininfluensan.
Då har samhällsinformationen inte gått fram. Denna influensa är för de allra flesta, mindre jobbig än den vanliga vinterflunsan. De som skall skydda sig extra noga är människor som redan har en underliggande sjukdom, lungproblem, hjärtfel eller liknande.Samt små barn och gravida kvinnor.
Alla ni andra kan ta det väldigt lugnt!
Men blir ni sjuka , så håll er för bövelen hemma tills ni inte kan smitta! Ni som slarvar med det kan ta livet av min lille bebis och andra små barn i hans sits-tänk på det när ni känner att ni bara måste dra ut på stan fast ni hostar...
För det är så med denna influensa att; 100% av de som exponeras blir smittade, men långtifrån alla blir speciellt sjuka.
Men VISA HÄNSYN- det finns de som kan dö av er smitta!
Ledsen om jag blir lite agiterande, men jag är deppig över att inte få träffa mina tre större barn på flera månader, för att den minste skall få en chans att överleva....

Kanske en lösning i sikte...

Min fina svägerska I erbjöd sig ta hand om J under minst en månad när skolan börjat!'
Då slipper han pendla till läskiga Malmö varje dag...
Lillen mår fortfarande ypperligt. Idag har han sovit med sin mamma två gånger och dessutom varit ute och byggt soldäck med sin far.
Hans störste storebror S kom hit idag med en kompis för att hämta loppissaker.
Barnens kusin G är här och de två killarna har varit ute på en sen cykeltur.'
Jag har mest vilat, med en ruskig migrän-oro har en tendens att sätta sig i mitt huvud och manifestera sig som värk.
Även långt, härligt samtal med min bästa vän M. Vi har bara setts två gånger i sommar och det är alldeles för sällan, och värre blir det i höst.Men hon och hennes två yngsta barn kommer på måndag om vädret är fint och alla friska. Då skall vi bada.
Nej , nu skall jag försöka varva ner med Ian McEwans lördag- en god bok...

Sensommar, en känsla av vemod sprider sig...

Om en vecka börjar skolan för vår tonårige son. En vecka har vi så på oss att slå våra semestermosiga huvuden ihop och försöka finna en vettig lösning på hur vi skall få ihop vår tillvaro då.
Det känns som en mer än omöjlig situation att vara en bra förälder åt J och samtidigt försöka hålla lillen isolerad för H1N1A smitta.
Fakta: Barn under två år är en riskgrupp. Fakta:De som avlidit av svininfluensan har haft någon bakomliggande lungproblematik. Fakta:Vår lille kille är 18 månader och svårt lungsjuk...
Så som det nu ser ut får J flytta till farföräldrarna utanför Malmö, pendla till skolan varje dag och så ev. vara med sina kusiner och äldre syskon på helgerna.
Vi kommer alltså inte att kunna träffa honom alls innan vaccinet är här-kan bli i slutet av oktober-två månader utan min fine, kloke J, som jag älskar så gränslöst!
Men ännu är det sommarlov och jag försöker sticka huvudet i sanden som en struts, mellan noj-attackerna.
Idag åkte vi till vår vanliga strand i Nybrostrand för första gången denna sommar. Vi var där en kortis förra året, då bebisen låg och sov i sin vagn och stora killen och medföljande kompis badade.
Så idag skulle lillen få se havet för första gången i sitt 18-månader långa liv.
Han var inte alls imponerad!
Vattnet var kallt, det gick höga vågor och så fanns det äcklig sand precis överallt...
Lite lite skoj var det att gräva i torr sand med medhavd spade, men mest var det jobbigt, tyckte han.
Han var så ljuvligt fin i sin lilla Laban sunsuit, men bada ville han inte. Efter 55 minuter gav vi upp och åkte hem.
Idag är det lite av en skitdag på alla vis. Jag känner mig deppig och låg.
Men det är ju denna j-a smitta som lägger sordin på allt. Vi har tvingats ställa in två roliga besök, tack och lov att man har fina vänner som förstår och är empatiska. Vi fick även ställa in vår Dalslands-semeste som vi längtat efter i mer än 2 år. Vi skulle upp och träffa släkt och vänner, vi alltför sällan ser, och samtidigt visa upp/presentera lillen för den sidan av släkten.
Men det blev inget av det, så nu skall jag försöka krama ur sommaren till sista droppen, den tid som är kvar.
Här skall spelas crocket,badas i egna poolen, grillas i hällregn om så krävs och om familjen sätter sig på tvären får jag väl muta med godis eller hot om Tusen nålar! Jag är en typisk planerare-när mina planer går i stöpet, deppar jag och gör nya planer.
Nu har jag redan satt igång att planera inför Sommar 2010-DET skall bli en höjdare....

Sova hela natten metoden-vår stylee...

Vaknade 20 över nio i morse. Då hade maken varit uppe med lillen sen kvart i nio. Varje natt får hela familjen sova så gott som oavbrutet. Så har det varit sen i juni i fjol-då lillen korrigerat var 2 månader. På den tiden sondade vi honom i sömnen (enda fördelen med att ha näs-sond,förutom att man förstås hindrar sitt barn att svälta ihjäl...)och numera matar vi oftast det sista målet vid 12-01 tiden i knappen, även det när lillen sover.
På grund av hans mycket svåra lungsjukdom (mindre än halv lungkapacitet samt uppblåsta lungor)blev det stora problem med matningen från början. Jag har visserligen delammat honom sen han var 31 veckor gammal (9 veckor innan han skulle ha fötts!)och i början hade han c-pap (för andningen)och senare syrgasgrimma, men det gick ganska bra ändå. Tyvärr orkade han inte suga tillräckligt kraftigt,utan prioriterade andningen, så vi kom aldrig upp i några större mjölkmängder, utan ammade mest som en fin och lite nyttig stund tillsammans.
Hans primära matning skedde därför i sonden, eftersom han inte heller ville ha nappflaska (han storknade av den stora nappen)och det fungerade hyfsat.
Förra sommaren var vi på landet och lillen var så liten och ömtålig. Han började äta gröt med sked och vi var så glada och trodde att han skulle börja äta mer och mer. Istället började han kräkas ut sin sond genom munnen, nästan varje dag. Då var det bara att åka till sjukhuset och under stort obehag för lillen, sätta en ny.
Detta fick vi göra 23 gånger på 3 månader och det blev till slut helt ohållbart.
Varje sondsättning var ett enormt övergrepp-tänk själva, en slang som skall ner genom näsan till matsäcken och sen tejpas fast på kinden. Allt detta medan minst 2 vuxna fick hålla honom i ett järngrepp.
I slutet av sommaren tyckte ingen i neopersonalen eller vi själva att detta längre kändes hållbart, så lillen remmiterades till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.
Väl där så utfördes två jobbiga undersökningar, spädbarns-spirometri och sk.wash-out. Båda med lillen sovandes (sömnmedlet heter kloralhydrat och är ganska skonsamt)i en hermetiskt tillsluten lite genomskinlig glaskista!
Det var en absurd association till Snövit man fick!
Men, viktigast, det konstaterades då omfånget av hans lungsjukdom, att lungorna var fulla av bindväv (ärrvävnad), att han skulle klara att opereras och viktigast av allt: Han skulle troligen överleva! Det beskedet fick vi alltså efter 8 månaders ovisshet, då INGEN vågade ge oss hopp.
När vi kom hem till vår egen stad, bokades snabbt en tid för operation, och den 1 september 2008 fick lillen sin knapp.
Det är en liten gastro-stomi, som sitter direkt på magen och möjliggör att man matar med sondnäring rakt in i magsäcken.
Operationen gick lysande och han får 99% av sin mat via den fortfarande, även om han smakar på annan mat i princip varje måltid.

Men sömnen skulle det ju handla om. Inget av mina 4 barn har krånglat med sovandet, alla har sovit hela natten och ingen har haft kolik.
Varför? Inte vet jag! Men de kanske har förstått det där ganska tidigt, att på natten sover man. När jag var ensamstående med de två största, hade det aldrig funkat om de inte sovit om nätterna. Både barn och föräldrar behöver sömn för att kunna fungera på dagen.
Rutiner har vi alltid haft, kvällsmat, borsta tänder, läsa en saga och så släcker vi.
Kanske har vi bara haft tur...
Eller så har vi gjort nånting rätt...
Men att en liten lungsjuk prematur sover hela nätterna är ingen självklarhet.Har man förstått när man läser olika sidor där föräldrar skriver om just sömn.
Men lillen sover, även om han ibland numera hojtar till ett par gånger varje natt. Kanske är det nattskräck, kanske tänder, eller så kanske han helt enkelt vill kolla att vi är med!
Utsövda är vi i alla fall!

Augustivärme och blandade känslor

Maken lät mig av okänd anledning sova ut till 10.30...Jag hade planer för denna dag-visserligen innefattade de mest sol, poolbad och slappande i hängmattan, men ändå!
Lille C har varit lite pipig i natt och har nu på morgonen lite förhöjd temp-inget att oja sig så mycket över, men ett observandum. Han verkar också ha fått myggbett i hela pannan, men de ser mer ut som små ilsket röda utslag. Skumt!
På grund av sin mycket för tidiga födsel fick han BPD (ett samlingsnamn för sjukdomar på omogna lungor-står för bronchopulmonell dysplasi) och hade syrgas dygnet runt tills i novembe i fjol, om nätterna hade han syrgasgrimma tills i februari i år, då han var över året.
Samtidigt hade vi en maskin Massimo, som övervakade hans syresättning och puls. För snart en månad sen tyckte hans doktor att det var dags att lämna tillbaka vår massimo, som på ett märkligt vis blivit en del av vår vardag och nästan som en förlängning av C!
Jag var lite motsträvig och ville inte släppa maskinen, men vår kloka psykolog på neo kom på en bra kompromiss, så nu har vi en Baby-Graseby, som är en andningsövervakning, vilken larmar om han inte skulle andas på 20 sekunder. Vi har även en sk.Banan, en gul oxymeter som vi tar stickkontroller på hans syresättning med om han verkar förkyld mm. Den äter tyvärr batterier och ger inte alls samma trygghetskänsla som massimon.

När det gäller Svininfluensan så vet jag numera ALLT! Jag har läst precis allt som skrivits av sjukvården i Sverige och utlandet, om denna moderna pandemi. Jag försöker undvika kvällspressens bevakning, då jag vet hur de fungerar (efter 25 år som journalist förstod jag hur en enad kår skrek av lycka då Michael Jackson oväntat avled mitt i västa sommar-nyhetstorkan!Något att fylla löpet med i veckor!!!) och låter mig inte dras med vare sig i hysterin eller falska "faran över" löpsedlar.
Fakta är; Svininfluensan H1N1(A)den Nya influensan, smittar i princip 100% av de som exponeras för den. Den ger sig på luftvägar och lungor, försvagar dessa och breddar väg för allvarliga följdsjukdomar som lunginflammation.
En halv gång fler pojkar än flickor insjuknar och då pojkar i allmänhet är lite klenare än flickor så är läget för vår lille kille inte det bästa.
I Sverige finns idag nästan 600 rapporterade fall av influensan, varav majoriteten (nära 80%) är smittade utomlands. I Skåne finns 106 fall och nu har den här familjen gått in i isolering.
Barnens mormor har varit här i 5 dagar, första gången på 5 år och det var första gången hon träffade lille C, dessutom var min ljuvliga syster och hennes lika ljuvliga lilla J med, och det var underbart att träffa dem men varje dag innebar en ny risk.
De åkte tåg ner, var på små egna utflykter runtom i Skåne under tiden och allt detta sammantaget innebar potentiell exponering.
Trevligt nog var våra stora barn (med partners) på besök två gånger under veckan och det innebar också att jag fick gå omkring som på nålar och be alla sprita händerna hela tiden, inte pussa honom i ansiktet mm.
Dessutom lärde han sig att pussas för en vecka sen, nu trutar han med sin lilla smultronmun och delar nådigt ut små blöta pussar till alla i sin omgivning. Bara ett hjärta av sten kan ju motstå!
Men, peppar,peppar, det kan ändå gått vägen.Håll tummarna!

Idag skall det bli värmerekord säger väderkanalen.se, och även om det fläktar i träden kring huset , så har utetemperaturen hamnat runt 24 grader. Detta skall utnyttjas till max med bad och boule och lunch ute. Det blir majskyckling med blomkålsmos, eller kanske en grekisk sallad. Det svåra är att finna balansen i vardagen, oron och framtiden ligger som en dissonant baston i tillvaron, nuet och glädjen över att vår familj nu är fullkomlig är däremot ett perfekt 4-struket C!
Men varje dag är en Ny dag, på gott och ont....

Hade ju tänkt ge tusan i sånt här....

Har stått utanför blogg-träsket i alla dessa år...och så trillar man ändå dit. Lite är det Linda Skugges fel, och Alex Schulmans...varje gång de bloggar återuppfinner de hjulet, stödstrumpan och blöjhinken!
Kom på att jag själv är en lika god samtidstolkare som, de-men snyggare och coolare...och mer ödm,juk!
Sen den 12e juni sitter jag ute på vår underbara lilla bit av planeten (Österlen) och bara njuter av att leva. Jag är mamma till 4 barn-födda under 3 olika årtionden och faktiskt i två olika årtusenten, om man vill hårddra...inget är självklart i mitt mödraskap, jag är multisjuk, handikappad och mitt yngsta barn föddes nästan 15 veckor för tidigt. Efter 10 års kamp och flera små döda bebisar på vägen, kom han en isande januaridag 2008. Nu är han snart 19 månader med mindre än halv lungkapacitet och vi har fått veta att han troligen inte kommer att överleva om han skulle smittas av svininfluensan. När den första förlamande skräcken nu släppt och övergått till en nötande, svidande oro, går de soliga sommardagarna alldeles för snabbt. Snart börjar skolorna igen och vi har verkligen inte en susning om hur vi skall klara att hålla oss isolerade till vaccinet kommer i oktober. Det känns överdjävligt och man har en hård knytnäve av ångest i magen. Borta vid slagbordet sitter han i famnen på sin pappa, vår lille fine gosse. Blond och med världens längsta ögonfransar-när han ler sitt leende med skrattgropar i de runda kinderna, är det som om molnen skingras och allt verkar möjligt! Gode Gud-låt oss få behålla honom!