Sen min mor gav mig kärleken till Sagan, har jag sparat på såna i enorma mängder. Jag har en favorit, "Kvinnan som ville bli Gud". Det var väl på nån sagostund i teve jag hörde den för första gången, en japansk folksaga med en vacker sens moral, och ett tema som har varit återkommande i mitt eget liv.
Kvinnan som ville bli Gud har en man. En snäll, god och fin man som älskar henne högt och rent (parallellerna till min egen S är stora!). Han är fiskare och en dag får han i sitt nät en magisk fisk. "Om du släpper mig fri skall jag ge dig 3 önskningar", säger fisken. Mannen tror att fisken bara skojar, men släpper den ändå. När hn kommer hem och berättar för sin kvinna säger hon "Ja, men då vill jag bli Grevinna". Och plötsligt är hon det och mannen Greve. De har en stor fin Herrgård och all materiell lycka man kan önska.
Nästa dag har kvinnan tröttnat. "Jag skulle önska att jag var Biskop" (antar att det heter högt uppsatt Shintu-präst eller liknande i originalet!)och plötsligt är hon det (jag gillar genusperspektivet!!!)och hon och hennes man har ett gigantiskt palats och pråliga kläder, tjänare, möbler av guld. Ja en helt ofattbar rikedom.
Närsta morgon när de vaknar säger kvinnan med en gäspning" Nej, du gubbe lille, det här var trist, jag önskar att jag var Gud!" och; POFF! så var allt borta! Kvinnan och mannen satt återigen i sina slitna kläder i den fallfärdiga hyddan ner vid flodens strand .
Ja, vad kan man lära sig av det? Den som gapar efter mycket...? Jo, men också att man inte skall få hybris utan vara ödmjuk och tacksam för det man har istället för att gräma sig över det man inte har eller rent av förlorat.
Under många år nu har jag sörjt att jag inte fick vara kvar på mitt älskade P3 (mest beroende på fackliga missar, men även på en feg chef!)men på sistone har jag börjat tänka om. Jag hade ju mina 3 fantastiska år där och skulle aldrig býta dem mot något annat!
Ibland när smärtorna är som svårast och yrseln outhärdluig tänker jag; Om det bara inte varit JAG som blev påkörd av den där antik-kärringen i bilen! Men då kanske det varit någon annan, någon jag älskar-och DET skulle vara så oändligt mycket tyngre att bära!
När jag nu förlorade min ekonomiska ersättning i Trafikskade nämnden ville min man, med risken att vi kan bli av med hus och hem OM vi skulle förlora, överklaga. Men Jag orkar inte! Dels för risken att faktiskt förlora (även om min advokat säger att den är yttert liten-Jo, men hon är ju ADVOKAT!!!) är liten och den ekonomiska vinningen enorm om vi vinner.
Jag orkar inte med ovisshet och kanske-faktorer längre. Min vardag måste innehålla ett visst mått av förutsägbarhet och inte en massa fyrverkerier och bombkrevader!
Jg har gallrat ur människor som inte vill mig väl de senaste 10 åren, nu måste jag lära mig att se dem redan när de dyker upp. Precis på samma vis som jag och familjen får lära oss att leva på en yttert liten budget. Jag kan inte inbilla mig att det skall komma pengar från en okänd välgörare. Jag kommer inte få en kista med Guld av den snälle Saladin, Pippi Långstrump eller Fredrik Reinfelt!
Jag måste göra egna saker om jag skall tjäna pengar. Och där är ju själva knuten igen...jag är handikappad! Jäkla skit!!!
Jag har ett intellekt som tänker ihop olika smarta saker, får romanideér, tänker ut bra filmmanus, inspirerar ihop musikfestivaler och annat.
Och sen tar det slut!
Kraften tar slut!
Och jag blir lika besviken varje gång. Förr omgav jag mig med människor som blev entusiasmerade och ville göra mina saker. Numera är de färre. Så vart skall all min inneboende kreativitet ta vägen-och samtidigt bli lukrativ?
Svar önskas!!!
Tills vidare får jag helt enkelt nöja mig med att vara Fiskarhustrun i sin koja och njuta av mina 4 barn, min snälle man och goda vänner. För när man dissekerar tillvaron-Finns det egentligen något annat som verkligen betyder något?!
