Ner kommer man alltid...men min panikångest sover åtminstone...

Den senaste veckans nästan euforiska ,energifyllda glädjerus av att bara finnas till är på väg att helt dunsta bort.
Visst, det är till stora delar PMD-inducerat, men jag vänjer mig nog aldrig vid att rutschbanan ner går så snabbt!
Då jag kämpat emot en diagnos som bi-polär i flera år nu, kommer tankarna allt oftare, det är kanske DET som är felet...Bi-polär, ja, jag är ju i så fall i gott sällskap; Stephen Fry, Carrie Fisher (Princess Leia i STAR WARS!!!)och den fina Ann Heberlein har alla den diagnosen.
Jag har ju bara (hade?)panikångest av häst-kaliber.
Den debuterade ett halvår före bilolyckan, och var närmast fars-artad i sitt förlopp.
Jag hade ingen aning om vad som drabbat mig,men jag som alltid varit en ardenner, arbetsmässigt och mentalt, blev plötsligt en mycket svag Falabella ponny!
Jag besökte nog psykakuten ett 30-tal gånger det där första året, när jag samtidigt gick ner så mycket i vikt att jag kunde ha min då 11-åriga dotters jeans och vinterjacka!
Varje gång som dörren till väntrummet låstes bakom mig (när du kommit in får du inte komma UT igen förrän du träffat en läkare!!Ett otäckt men kanske bra system...jag är osäker)så tänkte jag, i den mån några som helst rationella tankar kom till tals i den kaotiska trängseln i min hjärna, "nu får jag hjälp, snart mår jag bra igen".
Och visst fick jag hjälp, tillfällig hjälp, men Teralene, elefant-doser Xanor,Atarax och Fan och hans skalliga moster, ger bara lindring-paniken ligger där ständigt som en dissonant baston-hur gärna man än försöker kamouflera den.
Många gånger kröp jag in i hörn, där på psykakuten, försökte gömma min bräckliga kropp (då 53 kg som minst till mina 178 cm) under soffbordet i Dagrummet, krypa undan och gömma mig, från ångesten.

Det är nu flera månader sen jag ens hade en känning av min panikångest, och ett anfall har jag inte haft sen Midsommarnatten i fjol (då räckte det med en bruten rutin för att trigga ångesten-i det här fallet att jag kom i säng 3 timmar senare än vanligt och att jag hade noja för att vi tagit med vår lille syrgasuppkopplade prematur-bebis på lugn och trevlig fest hos våra goda vänner...)och så gick kroppens försvar igång, och slemhinnor svullnade, saliv och snor rann, jag kräktes mm, precis som vid alla anfall.
Och så låg jag i min säng, med 5 mg Stesolid i kroppen och andades i min papperspåse (de från Espresso House är bäst!) i kanske 2 timmar innan jag kände kroppen börja slappna av, tankarna ställa upp sig i rakare led och ångesten flytta upp bland det andra skräpet på vinden.
Allt medan min man fick sitta på min sängkant, vid bebisens spjälsäng, och läsa högt ur Barnen i Bullerbyn!
Det är nämligen så det är, när anfallen, eller skoven kommer, klarar jag bara av "snälla" saker.
Sagor, klassisk musik, barndomsvänner, animerad film (eller filmen Miss Potter som jag sett som terapi, säkert 20 gånger!).Det som går bort är rock, deckare, tv,nyheter, kompisar från min 30-åriga rock-tid, mat, intryck...ja listan är lång och sorglig.

Men det positiva är att det blivit allt glesare, att den medicin jag nu äter hjälper (även i liten placebo-dos, som min läkare kallar det)och att jag fått flytta fokus från mitt eget själsliv till något viktigare-min bebis överlevnad och mina andra barns välbefinnande.

Men OM jag nu är bi-polär, så skulle det kanske ge andra och tydligare svar.
Att jag skulle ha en mild form av ADD är i princip redan bekräftat (och har gett svar på Såååå mycket!)och har nog inte precis gjort min ångest mindre.
Men jag mår bra i huvudet just nu-sen vet jag ju att det kommer tillbaka, men varje dag, vecka och månad är en seger.
Skillnaden är att jag nu äntligen vågar tala om det.