Sommaren blev extra lång i år. Jag sträckte ut mig i vila , i ensamhet och jag njöt av att bara få finnas tll. Fick ha min bebis nära men mina andra barn långt ifrån. Det var det svåraste.
Sen kom vemod och vankelmod, lite leda och mycket alenavarande att bli mig övermäktigt. Jag blåste en bubbla-en fantasibubbla där jag var efterlängtad , där jag hade vänner som saknade mig och längtade efter att få träffa mig..
Bubblan brast med en smäll!
Jag har vänner, men trodde i min enfald att jag var tvungen att ge dem något för att de skulle vilja träffa mig.En fest!
En fest som blev ett spektakel-jag blev sjuk i mina njurar och fick gå hem innan alla hunnit komma.
Och så var det med den festen..
Hela veckan har jag varit sjuk och inser att jag än en gång låtit mig ätas i stora tuggor. Ätas av min enfald, min godtrogenhet, mitt förbannade hopp och min önskan att vara älskad. Jag har varit på den här platsen, i den här kroppen, med den här tomma känslan, sååå många gånger förr. Vad har jag lärt mig av livet?
Ingenting! Fortfarande samma ängsliga, oroliga nybörjare som jag var förr, då, när livets möjligheter ännu låg öppna. Jag har lurat mig själv, som jag lurat min omgivning-att jag är en lyckat människa, att jag har något att ge, värd att få, värd att tycka om. Jag hade så fel!
Är på kanten till den mörka spiralen, håller med vitnande knogar fast..jag skall inte trilla ner.
Nu börjar jag om...min karusellfärd tar aldrig slut...
Nu startar bildspelet från början-nu ....nu...och nu.
Den gångna veckan är som en mardröm som flimrar på näthinnan..en grå mask som vrider sig under ett förstoringsglas, en ledan, sorgens svarta fjäril som vecklar ut sig ur sin bjärt färgade puppa.
Mitt liv är inte i technicolor, det är ganska grått-jag tar en minut i taget. Det enda jag behöver är lugn och ro och lite kärlek...
För gammal för att dö ung-för ung för att lämna min familj.
Mitt liv är tecknat med trubbiga pennstreck i gråskalans alla nyanser-kanske blir det färg igen...kanske får jag nöja mig med lite svagt grönt till våren.
Jag lurade mig själv igen-jag lurade alla. Jag var inte redo...
I det gråa är mina barn, min man och mina vänner Tomtebloss. De lyser som starka ledstjärnor, dem kan jag följa när jag tappat bort stigen...mina Tomtebloss-tack för att jag har er...!

Innan hjärtat brister...

Hur kan en dag som började som en ordinär , novemberdag, grå som diskvatten, sluta med att jag sitter med tårarna rinnande och ett järnband av smärta och ångest kring hjärtat...?
I tisdags la jag två timmar på telefon-maraton med att försöka ¨å någon att vilja vaccinera min dotter, som de glömt kalla...tillslut ick jag VC sekreteraren att skriva ut ett papper där det intygades att hon var listad på sagda VC. Sen la hennes far nästan 45 minuter på att hämta sagda intyg-och igår messar ungen och säger; Sätt in 100- på mitt konto, annars vaccinerar jag mig inte!
Ni som känner mig och vet hur vi har/har haft det hela hösten och, ja , de senaste 22 månaderna, vet ju att i min hjärna hinner det komma tusen tankar inom loppet av en sekund! "Jävla unge-försök inte utpressa oss! J-a unge -jag har redan gett di´g massor av pengar!!J-a unge om du inte vaccinerar dig denna vecka är loppet kört!!! Älskade unge-om du inte vaccinerar dig, kan du inte komma hem mer! Älskade jävla unge-då kan du inte fira jul med oss! Älskade unge-utan vaccin, kan du din rökande tramsmaja med svaga luftrör dö ifrån oss!!!!

Och så sattes bollen i rullning och jag skrek och var arg och sonen 15 blev arg på mig och sen var det en karusell av dess like-han somnade arg utan att säga God natt till sin pappa, och det har aldrig hänt förut!
Jag ringde dotterns gamla mentor-drog det hela i korta drag samt bad om ett löfte att ungen skulle få eskort till vaccinationscentralen av mentorn eller annan person på det (i mina ögon mycket misskötta)etablissemang dottern spenderat de senaste 4 åren på!
Och vad händer, jo idag nya mess och telesamtal, där man kallas både det ena och det andra, och sen fast det inte finns nån tid över-FÅR MAKEN ÅKA OCH HÄMTA DOTTERN på stationen, för hon kan A,Inte gå så långt (typ 6 kvarter-vår stad är inte stor) i sina NYA skor(!!!) B.Hon väntar gäster 20.00 så det får gå d-ligt snabbt annars pallar hon inte vänta!!
Ja, jag vet att hon har speciella svårigheter och behov-men hon är superintelligen och högpresterande i allt annat och kan bete sig civiliserat mot andra människor...Grrrr!

Sen ringer äldste sonen och är på dåligt humör pga sprutan som gett honom vanliga biverkningar och det är inte något kul samtal-jag var enligt honom både mästrande och "ingen jävla överläkare" när jag kom dragande med fakta om H1N1A som jag i egenskap av journalist och som mamma till lungsjuk prematur, tillgodogjort mig!
Tydligen hade han fått ett papper där det står att "om inte sjukdomskänslan försvunnit efter 2 dagar-sök läkare!" När precis alla inom vården bekräftat det jag redan visste, att de allra flesta mår kasst i 3-4 dagar, och så även jag efter vaccinet...

Så nu när hjärtsnörpet är som värst kommer J -15 igen-När får jag mina pengar-ni är skyldiga mig 500 spänn....
Ja, det är vi ju, men samtidigt gick hans senaste mobilräkning på det beloppet och dessutom så har jag köpt en massa Fallout3 saker för att överkompensera för hans tuffa höst i exil i Höör. Och , ja, jag kan på ett visst plan tycka att den exilen-och HÖÖR i synnerhet kan berättiga ett mångmiljonbelopp i kompensation-men när vi knappt har mat till räkningarna den här månaden...
Vem skall trösta en liten (tjock) 45-årig mamma som bara vill bli kramad? Vem skall ge mig ett vänligt ord och säga att allt kommer att ordna sig?
Jag finns där för så många, men känner mig ensam och övergiven igen...
Vem skall trösta detta mamma-knyttet....?