Sova hela natten metoden-vår stylee...

Vaknade 20 över nio i morse. Då hade maken varit uppe med lillen sen kvart i nio. Varje natt får hela familjen sova så gott som oavbrutet. Så har det varit sen i juni i fjol-då lillen korrigerat var 2 månader. På den tiden sondade vi honom i sömnen (enda fördelen med att ha näs-sond,förutom att man förstås hindrar sitt barn att svälta ihjäl...)och numera matar vi oftast det sista målet vid 12-01 tiden i knappen, även det när lillen sover.
På grund av hans mycket svåra lungsjukdom (mindre än halv lungkapacitet samt uppblåsta lungor)blev det stora problem med matningen från början. Jag har visserligen delammat honom sen han var 31 veckor gammal (9 veckor innan han skulle ha fötts!)och i början hade han c-pap (för andningen)och senare syrgasgrimma, men det gick ganska bra ändå. Tyvärr orkade han inte suga tillräckligt kraftigt,utan prioriterade andningen, så vi kom aldrig upp i några större mjölkmängder, utan ammade mest som en fin och lite nyttig stund tillsammans.
Hans primära matning skedde därför i sonden, eftersom han inte heller ville ha nappflaska (han storknade av den stora nappen)och det fungerade hyfsat.
Förra sommaren var vi på landet och lillen var så liten och ömtålig. Han började äta gröt med sked och vi var så glada och trodde att han skulle börja äta mer och mer. Istället började han kräkas ut sin sond genom munnen, nästan varje dag. Då var det bara att åka till sjukhuset och under stort obehag för lillen, sätta en ny.
Detta fick vi göra 23 gånger på 3 månader och det blev till slut helt ohållbart.
Varje sondsättning var ett enormt övergrepp-tänk själva, en slang som skall ner genom näsan till matsäcken och sen tejpas fast på kinden. Allt detta medan minst 2 vuxna fick hålla honom i ett järngrepp.
I slutet av sommaren tyckte ingen i neopersonalen eller vi själva att detta längre kändes hållbart, så lillen remmiterades till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.
Väl där så utfördes två jobbiga undersökningar, spädbarns-spirometri och sk.wash-out. Båda med lillen sovandes (sömnmedlet heter kloralhydrat och är ganska skonsamt)i en hermetiskt tillsluten lite genomskinlig glaskista!
Det var en absurd association till Snövit man fick!
Men, viktigast, det konstaterades då omfånget av hans lungsjukdom, att lungorna var fulla av bindväv (ärrvävnad), att han skulle klara att opereras och viktigast av allt: Han skulle troligen överleva! Det beskedet fick vi alltså efter 8 månaders ovisshet, då INGEN vågade ge oss hopp.
När vi kom hem till vår egen stad, bokades snabbt en tid för operation, och den 1 september 2008 fick lillen sin knapp.
Det är en liten gastro-stomi, som sitter direkt på magen och möjliggör att man matar med sondnäring rakt in i magsäcken.
Operationen gick lysande och han får 99% av sin mat via den fortfarande, även om han smakar på annan mat i princip varje måltid.

Men sömnen skulle det ju handla om. Inget av mina 4 barn har krånglat med sovandet, alla har sovit hela natten och ingen har haft kolik.
Varför? Inte vet jag! Men de kanske har förstått det där ganska tidigt, att på natten sover man. När jag var ensamstående med de två största, hade det aldrig funkat om de inte sovit om nätterna. Både barn och föräldrar behöver sömn för att kunna fungera på dagen.
Rutiner har vi alltid haft, kvällsmat, borsta tänder, läsa en saga och så släcker vi.
Kanske har vi bara haft tur...
Eller så har vi gjort nånting rätt...
Men att en liten lungsjuk prematur sover hela nätterna är ingen självklarhet.Har man förstått när man läser olika sidor där föräldrar skriver om just sömn.
Men lillen sover, även om han ibland numera hojtar till ett par gånger varje natt. Kanske är det nattskräck, kanske tänder, eller så kanske han helt enkelt vill kolla att vi är med!
Utsövda är vi i alla fall!