Hade ju tänkt ge tusan i sånt här....

Har stått utanför blogg-träsket i alla dessa år...och så trillar man ändå dit. Lite är det Linda Skugges fel, och Alex Schulmans...varje gång de bloggar återuppfinner de hjulet, stödstrumpan och blöjhinken!
Kom på att jag själv är en lika god samtidstolkare som, de-men snyggare och coolare...och mer ödm,juk!
Sen den 12e juni sitter jag ute på vår underbara lilla bit av planeten (Österlen) och bara njuter av att leva. Jag är mamma till 4 barn-födda under 3 olika årtionden och faktiskt i två olika årtusenten, om man vill hårddra...inget är självklart i mitt mödraskap, jag är multisjuk, handikappad och mitt yngsta barn föddes nästan 15 veckor för tidigt. Efter 10 års kamp och flera små döda bebisar på vägen, kom han en isande januaridag 2008. Nu är han snart 19 månader med mindre än halv lungkapacitet och vi har fått veta att han troligen inte kommer att överleva om han skulle smittas av svininfluensan. När den första förlamande skräcken nu släppt och övergått till en nötande, svidande oro, går de soliga sommardagarna alldeles för snabbt. Snart börjar skolorna igen och vi har verkligen inte en susning om hur vi skall klara att hålla oss isolerade till vaccinet kommer i oktober. Det känns överdjävligt och man har en hård knytnäve av ångest i magen. Borta vid slagbordet sitter han i famnen på sin pappa, vår lille fine gosse. Blond och med världens längsta ögonfransar-när han ler sitt leende med skrattgropar i de runda kinderna, är det som om molnen skingras och allt verkar möjligt! Gode Gud-låt oss få behålla honom!