När höstens första nafsande bett färgar våra kinder röda...

Jag har verkligen alltid gillat hösten!
När andra ser döendet i naturen, ser jag en början-nya möjligheter.
Skolstart och nytt läsår, nya kompisar, andra möjligheter...
Jag älskar även denna höst-trots att vi lever i påtvingad exil i vår vinterbonade lilla Skånegård på det blåsiga Österlen. Trots att inget är som det skall.
Utanför rutornas spröjs viner vinden och löven i gul/röd skalans hela spektrum, dansar en tvekande ringdans på gräsmattan. Optimistiska mullvadar gräver sina gångar och sätter bruna kommatecken i hela trädgården, inte bryr de sig om en banal pandemi...

I lördags fyllde J 15 år och vi ringde och sjöng för honom. Hans paket låg på det gamla nötta slagbordet-väntande.
Och hela jag ville skrika :Det här är feeeel! Jag mindes min enorma glädje femton år tidigare när en liten blond kille kom till oss. Samme kille som fått gå igenom så mycket hemskt i sitt liv. En skadad och sjuk mamma, en pytteliten sjuk lillebror, ett akut, livshotande hjärtfel när samme lillebror var 3 veckor, oro för både storasyster och storebror när de mått dåligt...
J har haft 15 tuffa år-och så får han inte ens vara hemma på sin födelsedag.

Men vi pratade i telefon och han blev uppvaktad av sina kusiner och snälla faster och farbror, farmor och farfar kom också, så hans dag blev bra.
Igår kom han så ut till oss i Hattstugan, med farbror O och kusin G. Farföräldrarna kom också.
Ett bord var iordningsställt ute vid infarten, med ljummet vatten, tvål, handdukar och handsprit.
Ett annorlunda välkomnande...Och sen när J bytt kläder, kunde vi kramas. Och jag höll honom så hårt, så hårt, denne min näst yngste gosse, nu 195 cm lång, och jag grät och han tröstade.
Den saknadens hårda knut jag känt i nära 3 veckor, löstes nästan upp och det var bitterljuva tårar...
Sen fick de små brorsorna kramas, jo, vi tog den risken, bara ett hjärta av sten skulle låtit bli!
C klamrade sig fast vid storebror som vore han det sista trädet på en översvämmad höjd-det var så rörande att se.
De här två gossarna älskar varandra så mycket att det skar i mig när J sen motvilligt åkte igen.
Maken hade lagat en superb Vitello Tonnato,(egentligen en Tacchino tonnato) med ljummen äppelkaka till desset (är man i Skåne så..)och en av presenterna från farfar var en gigantisk drake (kusinen hade fått en liknande)så med de starka men ljumma vindarnas hjälp, blev det mycket lyckad drakflygning.
Dagen försvann alldeles för fort, men jag grät inte när J åkte-ett under av självbehärskning!)och han kramade lillebror i säkert 10 minuter.
En underbar dag och ångesten hölls i chack med KBT och lite medicinering.
På kvällen betalade jag nack och ryggpriset, mer värk än vanligt, då jag fått sitta länge och göra lite andra saker jag egentligen varken ska eller kan, men det är värt att jag nu bara kan ligga och vila!!!