Farväl Hattstugan, Hallåååå min älskade stad!!!

Hösten, precis som tiden har virvlat iväg i ett moln av gula löv...tiden är inte mätbar när man lever under de omständigheter som vi gjort nu i höst!
Man tror man skall hinna med massor när man bor på en begränsad yta under en kort period i livet, men man kan inte hitta några konstiga quantum-hopp här heller, för klockan går precis lika snabbt som hemma i stan.
Nu är stora "packar-dagen" här och lådor tas ne från vinden för att fyllas med pryttlar som varit en del av vår vardag här på landet-men som jag inte har en aaaaning om var jag skall förvara i våningen i stan. Allt mitt Fimo-pyssel, leror, skalpeller, lim, tygbitar, pyttesmå frukter, pärlor..ja hela min cooping-terapi, vart skall det ta vägen alltihop?!
Jag tror vårt beslut att inte hyra ut lilla T´s gamla rum längre, var rätt. Där skall jag nog få hållas med mina pryttlar, förhoppningsvis utan ständigt gnäll från make och son som anser att jag stökar ner...
I går var jag dyster, stressad och negativ, idag är jag mer mitt vanliga jag och har framtidstro. Många vänner och bekanta har sagt att jag är så duktig som orkar vara isolerad. Jag är INTE duktig, alla skulle göra samma sak under våra förutsättningar!
Nu är lillen vaccinerad, vi hoppas snart bli det och nu måste vi gå vidare med vårt vardagsliv.

Sitter just och väntar på samtal från vårdcentralen med nytt info om vaccinering..det känns lite motigt för ingen verkar veta nånting!
Håller på att dra ihop ett gäng gamla vänner och bekanta i hemstaden, för en kul (man kan ju hoppas det!)kväll i slutet av månaden. På lokal förstås, men på pappret ser det väldigt bra ut!
Får väl se hur uppslutningen blir.
Nej, framför datorn får jag inget gjort, men inväntar maken som är på Bo Ohlsson och köper sortimentslådor till mig. Skyller på att det är bristen på såna som gör att jag inte packat klart ännu...

Skall bli intressant att se om jag hinner med samma saker hemma sen, som på landet..blogg, göra Spotifylistor, hålla kontakt med vänner, skriva barnboksmanus och facebooka...
Troligen, fast kanske i annan omfattning-är jag den enda som ibland känner stress över nätvekande och communitys...?
I går höll jag på att få ett panikanfall när folk ville chatta med mig på facebook, jag ville bara göra några quiz, och var inte social alls.
Hemma i stan klarar inte datorn (som är ett gammalt vrak!)av direktchattar överhuvudtaget, så där slipper jag..
Jag tycker det är synd att det goda samtalet glömts bort-att folk har så svårt för att plocka upp telefonen och ringa!
Jag talar mycket hellre i telefon än i ett chattfönster...och mycket hellre än att bara kommunicera via statusar!!!!