...så här känner sig kanske en Undulat...

När man sitter isolerad i en liten österlensk håla, så liten att den inte ens får ha ett eget namn utan måste dela, med en annan ort...ja, då känner man sig ganska ödmjuk och ensam!
Vissa dagar har det känts som om man är en burfågel, som släppts ut ur sin bur, bara för att bli vingklippt och sen få tillbringa sina resterande dagar, balanserande på en smal pinne...
Missförstå mig rätt-jag tycker mycket om min man, väldigt mycket och jag dyrkar min lille bebis!
Men på 60 kvadratmeter, mitt ute på en blåsig slätt, blir dagarna långa.
Sen finns det små öar av glädje mitt i tristessen och saknaden efter de andra barnen, goda vänner och annat som ger livet mer mening!
Skåne välsignades med ett underbart väder förra fredagen och det höll i sig ända till i måndags!
Maken föreslog att vi skulle göra en utflykt, och valet föll på Simrishamn. Åh, denna lilla sydostskånska pärla!
Bara att få komma ut och se lite folk för första gången på fem veckor var spännande!
Vi parkerade nära torget och sen gick vi till en gubbe med stånd (kunde bara INTE låta bli...sorry!!)och handlade både svenska plommon (som är det godaste jag vet i fruktväg!) och värmländska kantareller som för 200- per kilo, väl, gjorde skäl för namnet "Skogens Guld"!
Sen strosade vi omkring, bebisen mumsande på en söt, saftsprängd svensk jordgubbe (sommarens sista-odlad i växthus, även den från detta minimala men välfyllda torg!)och livet var bara gott!
Nere i hamnen köpte vi undebar Thom Ka Gai soppa (min absoluta Thai-favorit...!)och satt och åt vid ett bord utomhus, med måsar och getingar flaxande runt oss.
Lite shopping hann vi också med (lite järnpreparat på Hälsokosten och fikabröd)innan det var dags åka hem.
Väl hemma kom min fina, goa nätkompis A från åhus och hälsade på med man och liten son, med liknande lungproblematik som vår C.
Napoleonbakelser (min bakelsefavorit!!!ni ser vilken tur-dag!)hade de med sig och sen satt vi ute och fikade i flera timmar.
Det var väldigt trevligt och väl värt att bli kall om njurarna för!
Sen kände jag mig lite övermodig när de farit, så jag ringde sonen J, som jag längtat mig tokig efter, och föreslog att han skulle hälsa på lördag till söndag.
Han kom hit och det var härligt att de honom igen. Vi åkte till en skog nära Hörröd, för att, som jag i min obotliga enfald, trodde, plocka massor av kantareller!
Det enda vi fann var en söndertrampad röksvamp (vilka annars rätt tillagade och späda, kan vara supergoda!)och en slemskivling...blläruuuerrg!
Inte en kantarell så långt mina närsynta ögon nådde, och jag vrålade i frustration; Skåne är ett u-land!!Hur stooood du ut som barn-utan riktiga kantareller, bara små sega, smaklösa trattkantareller...?Det sista till den redan hårt prövade maken...

Men det var en fin höstpromenad i riktig sommarvärme, så jag skall inte bara klaga..
Fick sen som vanligt stryk i Carcassonne på kvällen, jag som älskar detta spel och nästan aldrig får vinna...
Och så var helgen över och J åkte tillbaka hem.

Måndagen var blåsig, men vi beslöt ändå att sitta ute när vi fick väldgt roligt besök av underbara, gamla (fast hon är ju ung!)vännen C, som jag sett så många sjusta hårdrockskonserter med, och snackat så mycket musik med!
Hell, vi var ju to.m i London en gång-och hade trevligt på hotell...Mostyn, Montague...minns inte namnet-men hela MUTE records var där och vi åt japansk lyx-buffé..och sen åkte vi iväg och träffade Erasure, och Andy Bell åt kycklingsoppa och det var svinkallt i logen...
Och så har det gått 10 år sen vi sågs och kändes som max 10 veckor!
Tänk att jag klev av tåget mitt i resan, i och med min olycka-och så många underbara människor som satt kvar!
men, det är nästan aldrig för sent-så jag har en massa himla kul att ta igen!
Och roliga vänner och musikupplevelser att återupptäcka!
Livet är ändå skönt...även för en vingklippt undulat!