...man vet aldrig när man får så skoj igen...eller vad Kjelle B nu sa i Den bästa sommaren..

Vaknade utvilad med ett brett leende...eller, ja ialla fall så var det som om den gångna veckans mardröm aldrig hänt...
Hoppas, HOPPAS, HOPPAS ATT DET BARA VAR MITT PR-MENSTRUELLA SYNDROM SOM VILLE SPÖKA LITE MER ÄN VANLIGT..!
Nu mår jag som jag skall och vill igen, full av kärlek till mina nära, vännerna, livet och naturen. Som bortblåst är boet av långkloade, krafsande mörker-spindlar i magen..min invärtes Batcave är höststädad, känns det som.
Lillen ligger och snusar sin förmiddagssömn och jág har så mycket att hinna ikapp, som jag skulle gjort den senaste tiden, men som ångesten sa ett strängt Nej! till...
Håller på att nysta i ekonomi, renskriva manus och göra catch-up med kompisar från förr, även de från nu, men de flesta klarar sig nog bra ändå-de vet att jag kan flytta in under min mentala, mossbelupna stubbe, då och då, och att jag alltid kommer ut till sist..
Jag mår fantastiskt, kanske bara bra, med vanliga människors mått mätt, men att vara ångestfri utan kemikalier är för mig en helt enorm känsla.
Så idag skall jag passa på-vara kreativ och hinna med, för man vet ju aldrig hur länge det varar...
Tack alla ni fina som stöttar och finns där-nya som gamla vänner...ni betyder så oändligt mycket för mig!