..bara en helt vanlig dag...

Eftersom jag själv är allergisk mot bloggar av typen ...sen handlade vi på City Gross och åkte hem och åt fläskfilé med bäarnääääsesåus...(hade en bekant som skrev en sån och den var hemsk!)så vill jag egentligen bara skriva när jag har något att berätta , eller när mina funderringar vill ut i tryck. Idag är en alldeles vanlig dag utan några större konstighete. Fick sova ovanligt länge, efter en natt som vanligt full av drömmar. Har mycket att göra underr dagen som jag skjutit upp under den gångna vecka. Vädret är fint, så det kan bli en långpromenad med lillen om ryggen pallar.
Har haft ondare än på länge den här veckan, men har samtidigt kanske känt efter lite mer..
Två av mina telefonsamtal blev i alla fall av. Min gamla fina vän P, som jag delat så mycket roligt men också jobbigt med fanns på plats när jag ringde häromkvällen. Det var som om åren bara rann bort och vi talade länge om gammalt, nytt och om livet i allmänhet. Kul nog kunde hon färglägga några av mina vita minnesluckor från de år då jag tyckte att alkohol i stora mängder var ett bra sätt att lindra ångest och stress.
När det gäller band jag mött, intervjuat och skrivit om, så finns ju artiklarna kvar. Mina egna upplevelser från en del rockfestivaler, däremot, är heeeelt försvunna.
De värsta åren, 1990-1993, såg jag dessutom till att omge mig mest med människor som inte brydde sig, som inte drog i bromsen och sa att "Nu får du skärpa, dig!". Snarare sökte jag mig till personer som själva brände sitt ljus i båda ändar. P var en motpol till detta på många sätt och så tog hon ju även hand om mina barn under de år vi bodde i London.
Så, det var ett härligt samtal-renande.
Igår ringde jag även till fine F, som en gång i tiden var dansare i mitt band. Vi har inte setts på 9 år och det är alldeles för lång tid. Vi har många kul minnen, men har också sett mycket mörker de senaste åren, båda två.
Nu är det bara 2 namn kvar på min telefonlista, och dem skall jag försöka ta snart. Jag har aldrig förstått mig på när folk anser sig inte ha tid att odla nya bekantskape, elle återuppliva gamla. Det är väl bara att göra plats i sitt liv!
Men så har jag alltid varit en vänfast person. Har nog mycket att göra med min kringflackande barndom och tonår...11 skolor har jag gått i i mitt liv, haft säkert 30 olika adresser. DÅ blir det nog att man håller fast i de flesta av de människor som betyder mycket för en.
Men under de senaste, svarta 10 åren, försvann folk i horder. Många kanske var rädda för hur de skulle hantera sin plötsligt handikappade kompis...andra pallade nog helt enkelt inte.
En känd festfixare, som kallade mig sin vän, står väl för den fulaste reaktionen.
När Casinot skulle invigas i Malmö, låg jag nypåkörd i sängen och allt bara snurrade. Smärtorna var knappt uthärdliga och i brevlådan damp en VIP-inbjudan från denne pajsare ner.
Jag ringde på hans "hemliga" telefonnummer pch berättade vad som hänt. "Jag kanske inte kan komma på så många premiärer på ett tag, för jag har blivit skadad i en trafikolycka. Och jag skriver inte så mycket heller just nu..". Och hans respons; "Ja, men då stryker jag dig från listan-Hej då!"
Och den djäveln hade jag varit ute och käkat middag med och låtit mig tvångsmatat med hans sked (en äcklig musselsoppa, jag som hatar musslor!)och smörat och fjäskat för...fast jag då trodde vi höll på att bli kompisar på riktigt!
Ja, man lär sig en del under ett långt liv...
Men sen var det ju jag som drog mig undan också. Jag orkade under några år verkligen inte träffa någon. När medicinerna fick mig att svälla upp-från 55-117 kg på mindre än ett år. Och när jag med smärtande bölder i hela ansiktet, ändå var tvungen att åka med maken till IKEA. Jag minns att jag hade en stor vinröd sjal på huvudet och satt och hukade i rullstolen. Och trodde jag skulle dö när jag fick syn på min gamle pojkvän/kompis Böna. Än i dag hoppas jag att han inte såg mig!
Och allt detta har kanske med ytlighet och fåfänga att göra, men vårt anikte är ju på ett vis ett skyltfönster. Det första vi visar när vi träffar nya människor...Så när skylten blivit demolerad och ser för j-lig ut, ja , då vill man liksom bara gömma sig..
Nu har jag ju gått ner närmare 30 kg och skäms inte lika mycket längre. Huden går i vågor-jag har nu en diagnos och behandling, men vissa veckor vill jag inte träffa nån, när huden ändå "blommar".
Men det är inuti den stora förändringen finns, jag VILL träffa människor igen och umgås! Och så kommer det att bli igen, när vi har klarat lillen från Svininfluensan och kommit ur vår isolering!
Tills dess hoppas jag att det räcker med telefonsamtal, FB och då Bloggen...Glöm mig inte!