Är det dags nu....?

Fick precis samtal från J som har blivit sjuk och hellre vill stanna i vår lägenhet än åka tillbaka till kusinerna. HUR gör vi om han eller de andra stora barnen blir sjuka????
Vi kan ju inte hälsa på/stötta/hjälpa dem!
Vårt hopp står nu till farmor och farfar som brukar ställa upp när det är skarpt läge.
De säger aldrig mycket, och är väl inte världens mest socialt tränade personer, men när vi skulle komma hem från neo med lille C, så var de i vår lägenhet i tre dagar och städade tillsammans med J.
Vårt sovrum var så rent att man kunde spegla sig i parketten! Och DÅ var vår tacksamhet så stor!
Nu kanske J kan bo hos dem när han är sjuk...vi får hoppas på en smidig lösning.
Igår hade jag en fin födelsedag-uppvaktad av maken och liten blondlockig bebisgosse, och det var väldigt mysigt hela dagen, trots att de tre stora barnen inte kunde vara med.
Och nu...nu ligger rädslan som en stor,tjock rulle rep i magen...
Läste en artikel i morse på SVT.se, om att 40% av de unga som avlidit i svininfluensan, varit tidigare friska och sjuka i 5-7 dagar innan de dött!
Men VAD har lillen, J och lungsvaga lilla M, vår dotter, för chans då?!
J som dessutom haft sitt svåra hjärtfel så nyligen...åh, snälla ge mig styrka och kraft att stå ut!!!!

Ner kommer man alltid...men min panikångest sover åtminstone...

Den senaste veckans nästan euforiska ,energifyllda glädjerus av att bara finnas till är på väg att helt dunsta bort.
Visst, det är till stora delar PMD-inducerat, men jag vänjer mig nog aldrig vid att rutschbanan ner går så snabbt!
Då jag kämpat emot en diagnos som bi-polär i flera år nu, kommer tankarna allt oftare, det är kanske DET som är felet...Bi-polär, ja, jag är ju i så fall i gott sällskap; Stephen Fry, Carrie Fisher (Princess Leia i STAR WARS!!!)och den fina Ann Heberlein har alla den diagnosen.
Jag har ju bara (hade?)panikångest av häst-kaliber.
Den debuterade ett halvår före bilolyckan, och var närmast fars-artad i sitt förlopp.
Jag hade ingen aning om vad som drabbat mig,men jag som alltid varit en ardenner, arbetsmässigt och mentalt, blev plötsligt en mycket svag Falabella ponny!
Jag besökte nog psykakuten ett 30-tal gånger det där första året, när jag samtidigt gick ner så mycket i vikt att jag kunde ha min då 11-åriga dotters jeans och vinterjacka!
Varje gång som dörren till väntrummet låstes bakom mig (när du kommit in får du inte komma UT igen förrän du träffat en läkare!!Ett otäckt men kanske bra system...jag är osäker)så tänkte jag, i den mån några som helst rationella tankar kom till tals i den kaotiska trängseln i min hjärna, "nu får jag hjälp, snart mår jag bra igen".
Och visst fick jag hjälp, tillfällig hjälp, men Teralene, elefant-doser Xanor,Atarax och Fan och hans skalliga moster, ger bara lindring-paniken ligger där ständigt som en dissonant baston-hur gärna man än försöker kamouflera den.
Många gånger kröp jag in i hörn, där på psykakuten, försökte gömma min bräckliga kropp (då 53 kg som minst till mina 178 cm) under soffbordet i Dagrummet, krypa undan och gömma mig, från ångesten.

Det är nu flera månader sen jag ens hade en känning av min panikångest, och ett anfall har jag inte haft sen Midsommarnatten i fjol (då räckte det med en bruten rutin för att trigga ångesten-i det här fallet att jag kom i säng 3 timmar senare än vanligt och att jag hade noja för att vi tagit med vår lille syrgasuppkopplade prematur-bebis på lugn och trevlig fest hos våra goda vänner...)och så gick kroppens försvar igång, och slemhinnor svullnade, saliv och snor rann, jag kräktes mm, precis som vid alla anfall.
Och så låg jag i min säng, med 5 mg Stesolid i kroppen och andades i min papperspåse (de från Espresso House är bäst!) i kanske 2 timmar innan jag kände kroppen börja slappna av, tankarna ställa upp sig i rakare led och ångesten flytta upp bland det andra skräpet på vinden.
Allt medan min man fick sitta på min sängkant, vid bebisens spjälsäng, och läsa högt ur Barnen i Bullerbyn!
Det är nämligen så det är, när anfallen, eller skoven kommer, klarar jag bara av "snälla" saker.
Sagor, klassisk musik, barndomsvänner, animerad film (eller filmen Miss Potter som jag sett som terapi, säkert 20 gånger!).Det som går bort är rock, deckare, tv,nyheter, kompisar från min 30-åriga rock-tid, mat, intryck...ja listan är lång och sorglig.

Men det positiva är att det blivit allt glesare, att den medicin jag nu äter hjälper (även i liten placebo-dos, som min läkare kallar det)och att jag fått flytta fokus från mitt eget själsliv till något viktigare-min bebis överlevnad och mina andra barns välbefinnande.

Men OM jag nu är bi-polär, så skulle det kanske ge andra och tydligare svar.
Att jag skulle ha en mild form av ADD är i princip redan bekräftat (och har gett svar på Såååå mycket!)och har nog inte precis gjort min ångest mindre.
Men jag mår bra i huvudet just nu-sen vet jag ju att det kommer tillbaka, men varje dag, vecka och månad är en seger.
Skillnaden är att jag nu äntligen vågar tala om det.

...ja, så då är det dags att sova....

Eventuella läsare får ursäkta...det här är nog en var-tredje-dags blogg...vet inte hur poppis såna kan vara, eller om det ens existerar fler.
Har varit ensam med min yngste son andra halvan av dagen och det var underbart och full rulle tills han somnade på mitt bröst. Liten, ljuvlig och svettig snusade han där tills han far kom hem och fick på pyjamas och gav kvällsmål.
Det är skumt, för vi försöker leva som vanligt-minus J som ju är i exil, men lik för....at så tvingade jag, tanklöst, maken på olika ärenden i stan.
Vissa var nödvändiga, som att hämta lillens sondsprutor, hand och ytsprit samt nya kräkpåsar. Panduro Hobby och PressStop, var inte det....
Men nu var det sista gången. Fr.o.m nu är det strikt sen kvällsshopping på Ica som gäller.
Har upptäckt nytt band idag, underbart! Skriver mer om dem i morgon...eller om 3 dagar.

wooooosch...det var den lördagen...

Har haft massor på gång hela dagen, men inte avslutat mycket.
Maratonsamtal med Maria-lika härligt som vanligt! Synd att det inte är en olympisk gren, som kanot-då skulle vi varit högt rankade medaljhopp...
Sen lite kortare samtal med Annika i Dalsland, mycket bebisprat, men även kloka ord om hus och renovering.
Ja, visst är jag medelålders och visst är det inte mycket rock n´roll, men jag tror inte ens medlemmarna i Slipknot eller The Horrors lever i jordhålor är dock inte helt säker på Promoe och John Wayne Gacy!).
Skulle plockat svarta vinbär-uppskjutet.
Skulle bakat äppelkaka-uppskjutet.
Skulle pillat med nästa månads budget-uppskjutet.

Istället blev det lite pysslande-är nu en j-el på att göra pyttesmå rosor av fimo-och dito tvålar...ja, jag har många märkliga specialintressen, numera...
Var ute i trädgården en sväng-det blåste men var varmt.
Sen lite Doctor Who på dvd,gosande och pussande med liten son som gulligt nog härmade grannens läbbiga byracka när den skällde..
Har ingen koll på de två äldsta barnen idag-men J trivs med släkten vid Immeln. Hade både badat och fiskat...
Nu skall jag lägga huvudet på kudden, lyssna på Twiligt som talskiva, samt läsa en Agatha Christie-deckare...jag är en j-el på att multi-taska...
Natti...

Trött, men inte utsliten längre...

Min dotter som vet ALLT om saker och ting, upplyste sin lätt stressade mamma att man tydligen måste blogga VARJE dag, för annars tröttnar folk och slutar läsa bloggen...Vad jag vet är det bara dottern och vännen Stina som läser och kanske Jars och Farre ibland...
Hej! I så fall...
Men det har varit skolstarts vecka med många konstiga turer, nya rutiner, tankar och pusslande med ekonomi inte minst!
Idag tappade dessutom msaken bebisen i golvet-när lillen dock satt på golvet, men han slog i sitt lilla bakhuvud och vad värre var-maken rev av en stor bit hud från lillens mjuka tinning, precis vid ögat! Och jag som ständigt påpekar att maken har freakigt vassa kanter på sina j-a naglar...Han spelar för h-e inte ens GITARR längre!!!!
Såg att jag skrev msaken ist för maken, passar i detta sammanhang utmärkt-han är en jämrans MSAK!!!
Har varit ilsken hela kvällen och även om lillen hämtade sig snabbt är man ändå orolig för hjärnskakning samt att han har ett stort rött sår! Bebisar skall inte ha sår!
14-åringen har funnit sig hyfsat väl till rätta med pendlande från mindre ort i Skåne.Men har krånglat med tågen så vi blivit helt tokiga.
Vågade inte ringa hans faster förrän idag...
Nu är han vid sjön Immeln på ngn slags släkt-helg, inte vår släkt, fasterns.
Ber att få återkomma-måste ta en längre sömn-paus.

Sommarlovet nästan slut...

Nu sitter vi 4, maken de yngsta pojkarna och jag, och skall spela Carcassonne igen. Ja, bebisen är förstås för liten, men är med för att han inte vill sova ännu och kanske för att ge sin pappa lite moraliskt stöd.
Jag tror vi spelat 4 ggr redan den här veckan, och varje gång har jag hamnat tvåa.
Sommarlovet har gått in i sitt slutskede-på tidag börjar skolan. Samma vemodiga känsla drabbar mig som alltid. Likadant är det på annandag jul och när gäster reser hem. Jag lider av en kronisk separtationsångest, som säkerligen kan härledas till en otrygg barndom.
Man kan ju önska att man kunde ta livet lite lättsammare, och inte deppa ihop när saker tar slut, men det ligger helt enkelt inte i min personlighet.
Svininfluensan ligger som ett lock över vårt liv, förstås, och gör mig inte precis muntrare.
Fick av min svärdotter veta att det finns en smittad person i Ystad nu-och att denna person som tydligen är handikappad, nu inte ens får hemtjänst på grund av rädslan för smitta!
Det är ju det som är så galet när samhället drabbas av nya sjukor, folk blir hysteriska!
Därför är sjukvården nu nedringda av i övrigt friska medelålders som är enormt rädda för svininfluensan.
Då har samhällsinformationen inte gått fram. Denna influensa är för de allra flesta, mindre jobbig än den vanliga vinterflunsan. De som skall skydda sig extra noga är människor som redan har en underliggande sjukdom, lungproblem, hjärtfel eller liknande.Samt små barn och gravida kvinnor.
Alla ni andra kan ta det väldigt lugnt!
Men blir ni sjuka , så håll er för bövelen hemma tills ni inte kan smitta! Ni som slarvar med det kan ta livet av min lille bebis och andra små barn i hans sits-tänk på det när ni känner att ni bara måste dra ut på stan fast ni hostar...
För det är så med denna influensa att; 100% av de som exponeras blir smittade, men långtifrån alla blir speciellt sjuka.
Men VISA HÄNSYN- det finns de som kan dö av er smitta!
Ledsen om jag blir lite agiterande, men jag är deppig över att inte få träffa mina tre större barn på flera månader, för att den minste skall få en chans att överleva....

Kanske en lösning i sikte...

Min fina svägerska I erbjöd sig ta hand om J under minst en månad när skolan börjat!'
Då slipper han pendla till läskiga Malmö varje dag...
Lillen mår fortfarande ypperligt. Idag har han sovit med sin mamma två gånger och dessutom varit ute och byggt soldäck med sin far.
Hans störste storebror S kom hit idag med en kompis för att hämta loppissaker.
Barnens kusin G är här och de två killarna har varit ute på en sen cykeltur.'
Jag har mest vilat, med en ruskig migrän-oro har en tendens att sätta sig i mitt huvud och manifestera sig som värk.
Även långt, härligt samtal med min bästa vän M. Vi har bara setts två gånger i sommar och det är alldeles för sällan, och värre blir det i höst.Men hon och hennes två yngsta barn kommer på måndag om vädret är fint och alla friska. Då skall vi bada.
Nej , nu skall jag försöka varva ner med Ian McEwans lördag- en god bok...