Att vilja men inte kunna....

Jag vet inte om det är min hjärna som styr min kropp när det gäller att mata min sociala fobi! Jag är nog en av få människor på jorden som älskar att umgås, ge stora fester, gå på festivaler, konserter mm och ändå undviker dem till varje pris!
Ikväll är det The Men´s releasepartaj på Stortorget och här sitter jag och är feberkvalmig, inte pga nerver utan med halsont och riktig feber...
Så det är därför jag undrar om min hjärna har en plan B vid såna här tillfällen!
Min fine vän B skall eskortera mig till evenemanget, i sällskap med vännen S, och då har jag ju två bodyguards som heter duga-så VARFÖR kan inte kropp-helvetet må lite bra?!
Alternativet är ju stanna hemma och kurera mig med hjälp av film , varm choklad och min familj...låter faktiskt minst lika lockande!

Vill passa på att tipsa om min brorsas band-kolla på MySpace och Facebook-det är riktigt bra synthmusik-väldigt avantgardistiskt!

Krautlab rockar!!

Det börjar bli lite vårkänning utanför mitt fönster...den korkade duvan har redan byggt bo och lagt 2 stelfrusna ägg-lycka till med det, duvan!
I Lundagård är nu trädens grenar kala, men marken är fortfarande täckt av diskvattengrå slush och lite gul snö...(Nej, Frank Z, jag äter den inte!)
Snart kommer Vintergäcken att tvista med sina gröna, spretiga kjolar och gula små ansikten vända mot solen-snart kommer den vackra Snödroppsbaletten att ge en föreställning som får Kungliga Operans uppsättning av Svansjön att blekna i jämförelse.
Och snart står det ännu en gång RÖV skrivet med ljusgula krokusar på gräsmattan mitt emot Kungshuset! Dessa spexiga, påhittiga studenter!
Då är det vår i Lund!!!!
Jag längtar!

Under mitt snötyngda koppartak...

....sitter jag och myser.

Med risk att bli lynchad erkänner jag att jag älskar vintern, även när det är snöstorm, blötsnö och minusgrader. Det får hålla på max tre veckor till, sen vill jag ha vår.

Mötte min gamle vän W i slasket utanför hemköp igår.

Han är en lakonisk och lite vindpinad man som skullebörja skriva sin 10e bok när hans fru drabbades av inoperabel cancer! Med tre barn under 12 år kan man förstå hur eländigt läget är!

Detta apropå min knöl härförleden...Jag var hos min läkare 2 dagar efter jag fann den, men då hade hela bröstet blivit som en knölig påse med russin, då jag hunnit få PMS, så med is i magen och Gud i hågen inväntar jag nytt besök om 3 veckor.

Lägesrapport för familjen;

Minstingen mår ganska bra igen efter att ha fått en stark reaktion på andra sprutan svininfluensevaccin. Väger nu 12680 gram och har börjat äta mer själv. Dock mycket sen i sin grovmotorik-är inte ens i närheten av att börja gå...

J 15 år; Verkar ha vant sig vid sin medicin, skolan går trögt men är poppis bland kompisar och framförallt tjejer! De kallar honom Robert Pattinson-och det är ju inte så konstigt-se bilden ovan till vänster...

Dottern...ja var ska man börja?! Blev böåst på sin och pojkvännens nya lägenhet av ett skumt gaypar i Malmö. De hade tänkt låta min dotter betala för att bo under deras uppsägningstid (skulle flytta till Ståååååkhåååålm...) till ockerhyra! Och tog dessutom 19000 i deposition för möbler..lång historia-kort variant-dottern fick pengarna tillbaka efter hot om polisanmälan MEN bor nu med pojkvän på landet 9 mil från stan där de båda jobbar!!

Äldste sonen; Pluggar och har sig-hinner BARA det och ett och annat sällsynt samtal till sin mor-vi har inte sett honom sen i jul (4 timmar!) Han är just nu mest upprörd över dåliga bloggar-och jag håller med...

Den här kanske inte är nån höjdare-feedback är ovanlig, men man behöver inte läsa!

Maken? Jodå, han lever, är trött och utarbetad-stackarn!

Jag..blabla...bla...det vet väl de flesta redan- jag är som jag är!

Ser fram emot att starta upp mina bokcirklar igen nästa vecka-det finns några platser kvar för den hugade...

Fader Frost har skakat sitt mjälliga skägg...

När man sitter fem våningar över staden, så ser människorna ut som små myror. Själv är man en gammal spindel med trasigt nät...

Men de där myrorna kan på nära håll ställa till det...många är underbara vänner och en del tillhör ens familj. Sen finns det såna där elaka pistolmyror som bara sårar, knäcker och förstör.

När såna kommer in i ens familj, får man se upp...

Jag står på kanten av det svarta hålet nu. Jag är på väg ner, men försöker hålla mig kvar här uppe.

Inte det lättaste...

Veckan som gick har varit blandad-härlig fika med gammal god vän, dito telesamtal med bästa vännen och en hel del sjukhusbesök. Jag fann en knöl i ena bröste också-som kan eller inte kan vara farlig...ingen större aning faktiskt...Läkaren som undersökte ville vänta tre veckor så att jag befiner mig på rätt sida om menscykeln...

Tid är det konstigaste som finns- tre veckor kan ju vara en evighet för den som är gravid och väntar sitt barn, för den som har sin kärlek på andra sidan ett stort hav eller som precis har smällt förra månadens lön.

Tre veckor kan också svischa förbi för den dödsdömde, den som hoppas få uppskov med en stor skuld eller den som vet att tiden är ändlig.

Jag är inte så orolig, mens bekymrad att få cancer nu när det är så mycket ändå med min hjärtsjuke son som behöver mig och lillen som behöver ha en mamma när han växer upp..

Det är verkligen vinter på riktigt i år-tjocka förlåtande lager av snö, strålande sol (ibland, som nu) och kyla, förlamande kyla som ingen hade förväntat sig..Plötsligt fryser ens ungdomar som skuttar runt i gympadojor, oavsett väder och årstid, om fötterna! De kräver nya vantar, halsdukar och tar nästan på sig mössa-fast bara nästan!

Vi går och badar med lillen igen. Oftast 2 gånger iveckan-och det är så skönt!

Annars sitter vi mest uppe i tornet och ugglar-det är för tidigt att börja ta hem vänner, då säsongen inte är över för otäckingar som RS och säsongsinfluensa.

Men snart så är det dags-och jag längtar...då känns 3 veckor ganska långt bort!

Tills dess får man som vanligt tala i telefon och maila och använda sig av röksignalerna på Facebook. Konstigt hur vi moderna människor väljer att kommunicera med varann...

När frosten i själen tinar...

Sen min mor gav mig kärleken till Sagan, har jag sparat på såna i enorma mängder. Jag har en favorit, "Kvinnan som ville bli Gud". Det var väl på nån sagostund i teve jag hörde den för första gången, en japansk folksaga med en vacker sens moral, och ett tema som har varit återkommande i mitt eget liv.
Kvinnan som ville bli Gud har en man. En snäll, god och fin man som älskar henne högt och rent (parallellerna till min egen S är stora!). Han är fiskare och en dag får han i sitt nät en magisk fisk. "Om du släpper mig fri skall jag ge dig 3 önskningar", säger fisken. Mannen tror att fisken bara skojar, men släpper den ändå. När hn kommer hem och berättar för sin kvinna säger hon "Ja, men då vill jag bli Grevinna". Och plötsligt är hon det och mannen Greve. De har en stor fin Herrgård och all materiell lycka man kan önska.
Nästa dag har kvinnan tröttnat. "Jag skulle önska att jag var Biskop" (antar att det heter högt uppsatt Shintu-präst eller liknande i originalet!)och plötsligt är hon det (jag gillar genusperspektivet!!!)och hon och hennes man har ett gigantiskt palats och pråliga kläder, tjänare, möbler av guld. Ja en helt ofattbar rikedom.
Närsta morgon när de vaknar säger kvinnan med en gäspning" Nej, du gubbe lille, det här var trist, jag önskar att jag var Gud!" och; POFF! så var allt borta! Kvinnan och mannen satt återigen i sina slitna kläder i den fallfärdiga hyddan ner vid flodens strand .
Ja, vad kan man lära sig av det? Den som gapar efter mycket...? Jo, men också att man inte skall få hybris utan vara ödmjuk och tacksam för det man har istället för att gräma sig över det man inte har eller rent av förlorat.
Under många år nu har jag sörjt att jag inte fick vara kvar på mitt älskade P3 (mest beroende på fackliga missar, men även på en feg chef!)men på sistone har jag börjat tänka om. Jag hade ju mina 3 fantastiska år där och skulle aldrig býta dem mot något annat!
Ibland när smärtorna är som svårast och yrseln outhärdluig tänker jag; Om det bara inte varit JAG som blev påkörd av den där antik-kärringen i bilen! Men då kanske det varit någon annan, någon jag älskar-och DET skulle vara så oändligt mycket tyngre att bära!
När jag nu förlorade min ekonomiska ersättning i Trafikskade nämnden ville min man, med risken att vi kan bli av med hus och hem OM vi skulle förlora, överklaga. Men Jag orkar inte! Dels för risken att faktiskt förlora (även om min advokat säger att den är yttert liten-Jo, men hon är ju ADVOKAT!!!) är liten och den ekonomiska vinningen enorm om vi vinner.
Jag orkar inte med ovisshet och kanske-faktorer längre. Min vardag måste innehålla ett visst mått av förutsägbarhet och inte en massa fyrverkerier och bombkrevader!
Jg har gallrat ur människor som inte vill mig väl de senaste 10 åren, nu måste jag lära mig att se dem redan när de dyker upp. Precis på samma vis som jag och familjen får lära oss att leva på en yttert liten budget. Jag kan inte inbilla mig att det skall komma pengar från en okänd välgörare. Jag kommer inte få en kista med Guld av den snälle Saladin, Pippi Långstrump eller Fredrik Reinfelt!
Jag måste göra egna saker om jag skall tjäna pengar. Och där är ju själva knuten igen...jag är handikappad! Jäkla skit!!!
Jag har ett intellekt som tänker ihop olika smarta saker, får romanideér, tänker ut bra filmmanus, inspirerar ihop musikfestivaler och annat.
Och sen tar det slut!
Kraften tar slut!
Och jag blir lika besviken varje gång. Förr omgav jag mig med människor som blev entusiasmerade och ville göra mina saker. Numera är de färre. Så vart skall all min inneboende kreativitet ta vägen-och samtidigt bli lukrativ?
Svar önskas!!!
Tills vidare får jag helt enkelt nöja mig med att vara Fiskarhustrun i sin koja och njuta av mina 4 barn, min snälle man och goda vänner. För när man dissekerar tillvaron-Finns det egentligen något annat som verkligen betyder något?!

Oj, nära en månad sen sist! December slukade min tid och mina goda intentioner med hull och hår! Men jag har gått och fnulat på en text ett par dagar och skall försöka finna tid att skriva ner den-Dock hänger mitt Fisk-format dåliga samvete som ett Demoklessvärd över mitt huvud! Vännen A i Gbg, du måste tro att jag är tokig! Det har verkligen gått troll i detta och jag förstår ingenting. Kan bara skylla på felprioriteringar och dålig planering från min sida. Men ett Nytt År och nya , oskrivna blad!
I år-då tusan! God fortsättning på er!!

En dag utan sanningsserum.....

När jag nu satt och knåpade ihop min jullåt-lista på Spotify, så slog det mig-hur kan man på bästa sätt tonsätta sina stora ögonblick i livet?!
När jag födde min förste son (min förstfödde) så skulle jag ha önskat att jag åtminstone fått lyssna på Status Quo som exakt då 13.05 den 13 juli 1985, stod på Live Aids scen.Men vad spelade radion i mitt sterila, vitkaklade förlossningsrum..? Jo, The Trashmen med Surfin ´Bird!!!
Jag avskyr den låten, nu, då och tills jag drar mitt sista andetag! Och ändå så ligger den först på gamle kompisens FB playlist-och det är helt ok!

När jag gifte mig med den ende man som spelat någon roll (S du är mitt allt!)så hade vi själva valt musiken, Wilhelm Petterson Berger och så sånggruppen Vocability som sjöng "Perfect-Faiground Attractions slitna dänga men i en underbar tappning med sex stämmor! Och just då var allt perfekt-jag och han och våra vänner och familj!

När jag fick mitt livs allra första panikanfall hade jag suttit i Lydmars bar tidigare under kvällen och där spelade de Basement Jaxx, minns inte låtarna men sen dess har jag lite svårt för dem samt för Jingle Brothers som också avverkades...associationer!
Doftminnen är ju tillsammans med smakminnen de starkaste vi har, men jag lägger till musikminnen på samma lista!
Precis som en maträtt (Madeleine-kaka!!)kan föra oss tillbaka till barndomen med ett bett, kan en låt efter bara 10 sekunder på ett intro placera oss precis var som helst.
Spela The whole of the Moon med Waterboys och jag är i Karlstad en gnistrande vinterkväll, spela Droppin´like flies med Armoured saints och jag sitter i en sunkig kvart på Värnhem i Malmö och dunken på bordet är fylld med HB!
Spela Musical Ensamble of Benares och jag vill kräkas! Då tänker jag på idioten P som dumpade mig men lik förbannat skulle dra med mig på en konser med desamma omedelbart efteråt! Och jag som kommit hem till honom en stund tidigare med ett dedikerat exemplar av Eva Luna av Isabel Allende-den läser jag nog aldrig om!

Men spela Frösöblomster och jag står där igen, klädd i min cremevita klänning, med champagnefärgade rosor i mitt röda hår och känner mig vackrast i världen!
Jag skall nog spela den nu, för jag behöver ibland påminnas hur mycket jag älskar min S! Och han mig...

Håll min hand när jag glider ner i mörka vatten...

Misstänker att denna blogg har mycket få läsare-och det är ju så jag vill ha det-man måste vara min vän på FB eller ha fått en länk för att kunna läsa...
Jag satt just och läste igenom mitt förra inlägg-gråtmilt, självömkande känslopjunk! Och det var SÅ, precis så jag kände när jag skrev det. Idag är dett grått ute, men i mitt hjärta lyser solen-det är märkligt men i min levnads berg-o-dalbana är det ju så det är -höga berg och avgrundsdjupa dalar.

December är underbar-en lisa för själen-dofterna, smakerna, levande ljus och blommor...jag skulle kunna stanna i December ända fram tills april.
Ingen gång på året känner jag samma ro, samma godkännande att jag faktiskt inte längre är en högpresterande person. Att jag klev av på en dåligt upplyst perrong, i en trist, okänd liten håla-medan vänner och bekanta fortsatte den spännande, lukrativa resan på livets tåg.
Men nu har det gått 10 år-jag blir ju inte bättre kroppsligt, men jag har oftast funnit ro att acceptera att det är så här det blev!
Mitt eget 12-stegs program är fullbordat och jag har AA´s välbekanta vers broderad i korsstygn över hela mitt bröst..."ge mig förmågan att acceptera det jag inte kan förändra". Nej, jag är inte alkoholist, men jag lever på många vis som en nykter sådan.

Nu doftar hela våningen citrus-jag kunde inte hålla mina shopaholic-fingrar i styr, utan beställde hem en hel låda med stora handgjorda engelska dofljus från Lily Flame!
Vet inte hur jag tnkte..ge bort några, sälja ett par och resten till eget bruk!
Nu doftar det i alla fall Pink Grapefruit och själen lyfts..tänder jag Misteltoe Kisses doftar det granskog och nyslagen äng...ser fram emot att tända Festive Cheer, då blir det satsumas, choklad och pepparkakor!
Så för en gångs skull var det nog inget superdumt köp...ljus och ljuvliga dofter-ja, det var jag nog värd.

Skulle gått till varmbassängen idag, men allt klaschade-lillen var hungrig, trött och behövde en ny blöja-så vi stannade hemma. Men har fått nya tider framöver-och skall göra detta 2 ggr varje vecka tills han lär sig gå.
På torsdag skall jag träffa en gammal god vän och fika och nästa vecka ytterligare en.
Det är kul med dessa gamla vänner som fortfarande vill ha kontakt- precis som det är härligt med de nya. På något vis överlappar de varann-de nya skulle kanske inte gillat Magdalena 1996-de gamla känner säkert knappt igen kynnet hos 2009 års variant. Jag är ju en annan, men ändå samma-har fått tillbaka humor och glädje, livslust och kreativitet.
Synd bara att kroppen är så skröplig...
Men som ni förstår har jag en ljus vecka-och är så glad att det finns händer där som trevar efter mina när jag glider ner i det grumliga, svarta vattnet...och att ni drar upp mig.