Alla Helgons Dag...inte Halloween...

Är så kluven till det där med att fira Halloween på samma dag som Allhelgona. Inte så att jag missunnar barnen denna amerikaniserade helg, snarare att jag tycker att alla vi som förlorat någon skulle kunna få denna enda helg till ro, försoning och eftertanke.
I dag tänder vi ljus och minns...för min pappa, för min första lilla dotter som jag aldrig fick lära känna (och som kom i samma vecka som sen minste sonen föddes i-v.26!)alla vänerna som gått ur tiden Alldeles för tidigt!
Vi tänder våras ljus här hemma-har ingen kyrkogård att besöka, pappa ligger på Skogskyrkogården och alla andra är skingrade för alla vindar. min dotter brändes av misstag som kroppsavfall (det var andra tider 1988!)så hon finns bara i vindens sus och i minnen av det som aldrig blev..
Men detta är också en dag för glädje, att vi har varann. Tre av mina fyra barn är hos oss i kväll och vi saknar det 4e, men han måste jobba.
Men vi glädjs åt att just vi fick varann i livet-att jag fick mannen och just dessa fyra barn och mina syskon och mamma. Det måste ju vara en mening med det som sker i livet, och även livet självt..
Vi har haft en ensam och tuff höst, isolerade på landet, men med vänners hjälp har vi ändå klarat det. Nu är ju vi fyra som bor tillsammans vaccinerade, och vi får hoppas att det räcker långt för vår lille minstes skull.
Hur vi skall lyckas hålla hans kärleksfulla (ovaccinerade)syster från att lyfta honom, pussa och krama...maken och jag har nästan bråkat om vem av oss som skall se till att hon håller sig i skinnet..
Men det är ju så otroligt viktigt-vi har ju inte varit isolerade för de vackra vyernas skull, utan för just lille C och hans mycket för små och känsliga lungor.

Har en god och vällagad middag att se fram emot-kalkon med alla tillbehör, creamy corn, sötpotatislåda med marshmallows, brysselkål, apelsin-whisky sås och ungsrostade grönsaker, samt hemlagad stuffing...mums!
Och sen när "kalkoinet" börjar verka är vi alla trötta och dästa...då skall vi se Corpse Bride och kanske Twilight..igen! Jag tycker visserligen att Halloween borde ligga minst en helg ifrån denna helg, men bra filmer tänker jag inte avstå, och då kan man lika gärna se något på passande tema...
Ha en fin Allhelgonahelg! Var rädda om varandra-livet är kort och skört!!!

Farväl Hattstugan, Hallåååå min älskade stad!!!

Hösten, precis som tiden har virvlat iväg i ett moln av gula löv...tiden är inte mätbar när man lever under de omständigheter som vi gjort nu i höst!
Man tror man skall hinna med massor när man bor på en begränsad yta under en kort period i livet, men man kan inte hitta några konstiga quantum-hopp här heller, för klockan går precis lika snabbt som hemma i stan.
Nu är stora "packar-dagen" här och lådor tas ne från vinden för att fyllas med pryttlar som varit en del av vår vardag här på landet-men som jag inte har en aaaaning om var jag skall förvara i våningen i stan. Allt mitt Fimo-pyssel, leror, skalpeller, lim, tygbitar, pyttesmå frukter, pärlor..ja hela min cooping-terapi, vart skall det ta vägen alltihop?!
Jag tror vårt beslut att inte hyra ut lilla T´s gamla rum längre, var rätt. Där skall jag nog få hållas med mina pryttlar, förhoppningsvis utan ständigt gnäll från make och son som anser att jag stökar ner...
I går var jag dyster, stressad och negativ, idag är jag mer mitt vanliga jag och har framtidstro. Många vänner och bekanta har sagt att jag är så duktig som orkar vara isolerad. Jag är INTE duktig, alla skulle göra samma sak under våra förutsättningar!
Nu är lillen vaccinerad, vi hoppas snart bli det och nu måste vi gå vidare med vårt vardagsliv.

Sitter just och väntar på samtal från vårdcentralen med nytt info om vaccinering..det känns lite motigt för ingen verkar veta nånting!
Håller på att dra ihop ett gäng gamla vänner och bekanta i hemstaden, för en kul (man kan ju hoppas det!)kväll i slutet av månaden. På lokal förstås, men på pappret ser det väldigt bra ut!
Får väl se hur uppslutningen blir.
Nej, framför datorn får jag inget gjort, men inväntar maken som är på Bo Ohlsson och köper sortimentslådor till mig. Skyller på att det är bristen på såna som gör att jag inte packat klart ännu...

Skall bli intressant att se om jag hinner med samma saker hemma sen, som på landet..blogg, göra Spotifylistor, hålla kontakt med vänner, skriva barnboksmanus och facebooka...
Troligen, fast kanske i annan omfattning-är jag den enda som ibland känner stress över nätvekande och communitys...?
I går höll jag på att få ett panikanfall när folk ville chatta med mig på facebook, jag ville bara göra några quiz, och var inte social alls.
Hemma i stan klarar inte datorn (som är ett gammalt vrak!)av direktchattar överhuvudtaget, så där slipper jag..
Jag tycker det är synd att det goda samtalet glömts bort-att folk har så svårt för att plocka upp telefonen och ringa!
Jag talar mycket hellre i telefon än i ett chattfönster...och mycket hellre än att bara kommunicera via statusar!!!!

Vintertid...

En sån där tjorvig dag när man bara inte orkar nånting...
Känner mig trött och ledsen, hatar när vi ställer om klockan, sov för länge i morse, och känner att folk drar i mig åt alla håll, hinner inte med nånting och minst av allt mig själv.
Låg och mös i 5 minuter med min lille bebis och då ringde mor och ville prata hus, vilket jag alltid gärna ställer upp på-men just då varken kunde, ville eller orkade jag inte och då blev det en besviken röst i luren..

Eldar brasa och vill känna ro, men har istället bara en sugande stress. Längtar hem och vill ha mina vanliga saker omkring mig...det har gått nästan 3 månader sen vi gick in i isoleringen och man kan inte precis påstå att folk har ringt ner telefonen.Jo, mina fina vänner M. B och A L-M i Gbg har hört av sig mycket, men inte ett ord från J i Småland eller A i Dalsland. Riktigt dåligt, tycker jag!
Känner mig märkligt tom och ledsen..säkert stressreaktion och framtids oro.
Vi har i alla fall beslutat att inte hyra ut det lilla rummet nästa termin, det blev ju inte alls lyckat nu-så det skall bli riktigt skönt att få "tillbaka" det den sista novemver.
Skall ha det som gäst och pysselrum..så Välkommen till oss!

Och var skall jag göra av alla blommor och prylar...?
Har byggt ett helt materiellt liv runt mig på landet-hur fraktar man hem sånt när utrymmet i landrovern är begränsat...?!
Gnäll, gnäll, gnäll, tur att det nästan inte är nån som läser bloggen....
Men jag behövde verkligen skriva av mig!!

Avsändare; Fru Padda på Paddeborg...eller "Hur man klarar vintern.."

Den vanliga , vårtiga Paddan sover sin vintersömn mellan oktober och april här i Skåne. Jag skulle gärna göra detsamma. I en höstdoftande lövhög skulle jag gräva mig in och sova den oskyldiges drömlösa sömn fram tills den yrvakna, skira , ljugröna vårens återkomst..
Fast då skulle jag ju missa Julen, och det går ju inte för en Jul-fantast som jag.
En av de saker (det finns 24 768 till!) som gjorde att jag skiljde mig från min dotters engelske far, var hans familjs märkliga syn på julen.
För mig är julen INTE att supa skallen i bitar på julafton, att tomten är så full att han tror att han kramar sin fru när det i själva verket är den guldiga plastgranen som står ovanpå teven (!)!
Och det är bara början...sen skall man sitta på Puben och supa lite till (julafton)och tungkyssas med fullkomliga främlingar (vilket ens pojkvän inte bara tycker är helt ok-utan faktiskt hejar på!!)bara för att det är JUL!

Detta var bara en parentes, bloggen skall inte handla om julen!
Men det där med övervintring. Min mor (julhataren!) har fattat poängen-hon drar varje vinter i minst tre månader till varmare breddgrader-i år blir det Turkiet.
Det skulle passa mig ypperligt att ha ett liv som medgav att man drog sin färde den 2a januari och sen återvände med svalorna den 2 april!!
Hösten däremot, älskar jag ju!
Bara att den går i den gul-röda färgskalan...höstfärger ger ju livet mening-det är en årstid i techni-color, inget mesigt småblommigt (jag älskar sommaren, men nu när den övergivit oss har jag inga som helst skrupler att vara den otrogen ett tag!)inget dovt grått eller smutsbrunt. Skåne är mer än tre månader vinter och nio månader uselt spark-före. Det är skir vår, blomstrande sommar och underbart färggrann, doftande, explosiv Höst!
Vintern är däremot min nemesis-den förbannade, blåsiga, missundsamma och oempatiska.

Snart kan vi lämna hattstugan (eller Paddeborg!!)och flytta hem till stan.
Då skall jag (när vi alla är vaccinerade!)fylla mitt hem med ljus och blommor, som jag alltid gör den här årstiden. Jag skall samla vänner och familj kring viltgrytor och krämiga risottos och njuta av varje minut.(Ett glas rött skall vara bra för hjärtat, så det får ingå i spisningen..)
Det har varit en lång isolering, men jag är rik på fina vänner, som hjälpt mig igenom denna tuffa tid-i höst skall jag försöka visa hur tacksam jag är!!

Nu står maken och steker köttbullar, och sen stod han och bakade en cheesecake halva natten, som en överraskning. Så när vi ätit den kommer jag verkligen vara Fru Padda-tjock men väldigt lycklig!!!
Tack mina vänner-jag älskar er!
(Gäller självklart även min familj!!!!!)

Devil´s Food Cake...ja, det summerar väl mitt liv ganska bra!

Fick ha mina 4 barn runt mig idag- då vi firat lilla T´s 20 års dag. Maken hade på beställning stått och bakat en 3-lager Devil´s food cake halva natten och den var förstår syndigt god!
Hela mitt liv känns lite som en sån kaka, flera lager, gott men lite farligt, hårdsmält och mäktigt... Bara namnet är ju kul, men i själva verket ett fett-sprängt elände med nästan ett kilo mörk choklad...
Man blir mätt på bara en liten strimla, och det är väl så jag känner. Just nu räcker pyttelite, väldigt långt... Jag har PMD och är som en urvriden trasa (ja, detta är en cykel som åtekommer var månad..så skippa några meningar om det blir tjatigt!)och mina energinivåer är nere på minusskalan.
Mitt i detta så kom så tre ljuvliga monoliter på 185-197 cm i strumplästen, inknökade med sin lillebror på 80 cm över havet, mig , maken samt svärföräldrarna (tämligen korta människor-turligt nog!) inklämda i Hattstugan, med knappt 2 meter takhöjd, bara 1.80 under bjälkarna och en bostadsyta på 60 kvadratmeter. Vi hade planerat vara ute och äta och fira jubilaren, men då hade antagligen både hon, jag och svärmor suttit på akuten och kissat blod i natt med varsin uvi (istället för fiskdamm?!). Så vi beslöt att ta en rejäl chansning och sitta inne i hallen.
Inte helt lyckat och inte så mysigt och sen gaddade mina två mellanbarn ihop sig mot mig, som de tyckte var tjatig och rabiat-och sen var väl inte mitt humör på topp.

Men som vanligt räddade storebror S situationen med sin diplomati-tills han själv på vanligt manér skulle stressa hem för att tvätta/sätta upp hyllor/packa upp flyttkartonger/springa 6 km...och så missade han tåget och så fick maken för triljonte gången skjutsa honom ända hem..bara 5 mil...
Och under tiden blev både T och J otåliga och ville hem-och bebisen hade somnat, så plötsligt satt jag här i ett tyst hus. Så nyss fyllt av långa, högljudda, underbara ungar!

Och nu är jag så slut, så slut.
Skall försöka skriva lite, om jag orkar lyfta pennan.
HUR hinner/orkar alla dessa hypereffektiva mödrar med allting?!
Jag har en man som sköter marktjänsten, bebisen, snickrande, byggande, vedhuggning, målande, bakande och allt annat-och jag hinner inte ändå!
När hann Emma Hamberg skriva sina böcker, Camilla Läckberg sina( tveksamt exempel då de är ganska dåliga...)och Ella Lemhagen göra film, Dilsa Demirbag-Steen debattera, jag kan fortsätta med en lååång lista. NÄR???!!! Och HUR???!!!
Jag hinner knappt med mig själv, då bebisen fått sitt. Maken och jag har ett system där vi försöker duscha varannan dag var för att effektivisera. (och nej, vi luktar faktiskt inte så illa-jag tror inte på överdrivet tvagande om man har en god grundhygien!!)
Maken är ju min egen Skagen-Hustru (Kröyer mfl hade ju varsin som möjliggjorde hela deras måleri!)och med honom vid min arm borde jag vid det här laget hunnit skriva epos och essäer, släktkrönikor och hela praktverk.
Men det har jag inte!
Visst, jag är handikappad, och yr i bollen för det mesta-men inom mig sitter en kreativ liten varelse och skriker-Jag VILL uuuuut!
Men när skall jag hinna öppna bur-dörren?!

...så här känner sig kanske en Undulat...

När man sitter isolerad i en liten österlensk håla, så liten att den inte ens får ha ett eget namn utan måste dela, med en annan ort...ja, då känner man sig ganska ödmjuk och ensam!
Vissa dagar har det känts som om man är en burfågel, som släppts ut ur sin bur, bara för att bli vingklippt och sen få tillbringa sina resterande dagar, balanserande på en smal pinne...
Missförstå mig rätt-jag tycker mycket om min man, väldigt mycket och jag dyrkar min lille bebis!
Men på 60 kvadratmeter, mitt ute på en blåsig slätt, blir dagarna långa.
Sen finns det små öar av glädje mitt i tristessen och saknaden efter de andra barnen, goda vänner och annat som ger livet mer mening!
Skåne välsignades med ett underbart väder förra fredagen och det höll i sig ända till i måndags!
Maken föreslog att vi skulle göra en utflykt, och valet föll på Simrishamn. Åh, denna lilla sydostskånska pärla!
Bara att få komma ut och se lite folk för första gången på fem veckor var spännande!
Vi parkerade nära torget och sen gick vi till en gubbe med stånd (kunde bara INTE låta bli...sorry!!)och handlade både svenska plommon (som är det godaste jag vet i fruktväg!) och värmländska kantareller som för 200- per kilo, väl, gjorde skäl för namnet "Skogens Guld"!
Sen strosade vi omkring, bebisen mumsande på en söt, saftsprängd svensk jordgubbe (sommarens sista-odlad i växthus, även den från detta minimala men välfyllda torg!)och livet var bara gott!
Nere i hamnen köpte vi undebar Thom Ka Gai soppa (min absoluta Thai-favorit...!)och satt och åt vid ett bord utomhus, med måsar och getingar flaxande runt oss.
Lite shopping hann vi också med (lite järnpreparat på Hälsokosten och fikabröd)innan det var dags åka hem.
Väl hemma kom min fina, goa nätkompis A från åhus och hälsade på med man och liten son, med liknande lungproblematik som vår C.
Napoleonbakelser (min bakelsefavorit!!!ni ser vilken tur-dag!)hade de med sig och sen satt vi ute och fikade i flera timmar.
Det var väldigt trevligt och väl värt att bli kall om njurarna för!
Sen kände jag mig lite övermodig när de farit, så jag ringde sonen J, som jag längtat mig tokig efter, och föreslog att han skulle hälsa på lördag till söndag.
Han kom hit och det var härligt att de honom igen. Vi åkte till en skog nära Hörröd, för att, som jag i min obotliga enfald, trodde, plocka massor av kantareller!
Det enda vi fann var en söndertrampad röksvamp (vilka annars rätt tillagade och späda, kan vara supergoda!)och en slemskivling...blläruuuerrg!
Inte en kantarell så långt mina närsynta ögon nådde, och jag vrålade i frustration; Skåne är ett u-land!!Hur stooood du ut som barn-utan riktiga kantareller, bara små sega, smaklösa trattkantareller...?Det sista till den redan hårt prövade maken...

Men det var en fin höstpromenad i riktig sommarvärme, så jag skall inte bara klaga..
Fick sen som vanligt stryk i Carcassonne på kvällen, jag som älskar detta spel och nästan aldrig får vinna...
Och så var helgen över och J åkte tillbaka hem.

Måndagen var blåsig, men vi beslöt ändå att sitta ute när vi fick väldgt roligt besök av underbara, gamla (fast hon är ju ung!)vännen C, som jag sett så många sjusta hårdrockskonserter med, och snackat så mycket musik med!
Hell, vi var ju to.m i London en gång-och hade trevligt på hotell...Mostyn, Montague...minns inte namnet-men hela MUTE records var där och vi åt japansk lyx-buffé..och sen åkte vi iväg och träffade Erasure, och Andy Bell åt kycklingsoppa och det var svinkallt i logen...
Och så har det gått 10 år sen vi sågs och kändes som max 10 veckor!
Tänk att jag klev av tåget mitt i resan, i och med min olycka-och så många underbara människor som satt kvar!
men, det är nästan aldrig för sent-så jag har en massa himla kul att ta igen!
Och roliga vänner och musikupplevelser att återupptäcka!
Livet är ändå skönt...även för en vingklippt undulat!

Om hur man håller sina demoner på avstånd....

I perioder, när ångest-spöken och depp-gastar slåss om herraväldet i min överhettade hjärna, är det svårt att finna ro att fokusera på vad som är viktigt och se ljusprickarna i kompakt mörker...Det är en motsägelse, men de FINNS där, pyttesmå strålar av fiberoptik, nålstick av värmande ljus...!
Och så har jag funnit en ny hobby, något som funkar som terapi-attv tillverka små, små saker av Fimolera...väldigt av-stressande och väldigt lite rock n´roll!
Min andra stora kärlek i avkopplingssammanhang är ju min stora trädgård. Men hon är en krävande, nyckfull och ibland, utmattande älskarinna!
Igår upptäckte jag något nytt i min köksträdgård...
I våras köpte jag som vanligt mängder av fröpåsar och bland dem fanns en med stora Gula rädisor som verkade spännande.
De såddes, växte snabbt, var goda i två dagar och blev sen svullna och träiga!
Men de fick stå kvar, blomma och gå i frö. Och så läste jag i en trädgårdsblogg att man i bl.a Asien endast äter de gröna fröskidorna som senare bildas.
Lät ju absolut livsfarligt och ganska skeptisk beslöt jag mig därför att prova.
Igår hade de små gröna skidorna blivit ät-mogna, och de smakar fantastiskt!!
Skarpa i smaken som rädisa, men samtidigt lite söta som sockerärter och krispiga!
En ny favorit-och jag har redan innan hunnit skörda en omgång frön från dessa rara plantor, så alla i vänkretsen som blir sugna på denna delikatess, får höra av sig, så delar jag med mig..

Vi sådde egna tomater i våras, men se har än så länge bara hårda, gröna kart, som jag tvivlar på, kommer hinna mogna. Men inlagda gröna tomater är godis, och stekta gröna, en klassiker-vem minns inte filmen, efter Fannie Flaggs underbara bok?!

På tal om denna författare, i måndags blev jag så äntligen klar med mina litteraturlistor för mina bokcirklar i höst. (Har hela två titlar med av henne i två olika cirklar)
Tror jag fick ihop ett ganska bra urval-ett spektra i de olika genrerna som borde passa de flesta, blir intressant att se vad deltagarna tycker.
Vi räknar med att stanna ännu en månad på landet, i väntan på fungerade vaccin-så det kommer nog fler rapporter både från trädgården och mitt inre landskap...