Håll min hand när jag glider ner i mörka vatten...

Misstänker att denna blogg har mycket få läsare-och det är ju så jag vill ha det-man måste vara min vän på FB eller ha fått en länk för att kunna läsa...
Jag satt just och läste igenom mitt förra inlägg-gråtmilt, självömkande känslopjunk! Och det var SÅ, precis så jag kände när jag skrev det. Idag är dett grått ute, men i mitt hjärta lyser solen-det är märkligt men i min levnads berg-o-dalbana är det ju så det är -höga berg och avgrundsdjupa dalar.

December är underbar-en lisa för själen-dofterna, smakerna, levande ljus och blommor...jag skulle kunna stanna i December ända fram tills april.
Ingen gång på året känner jag samma ro, samma godkännande att jag faktiskt inte längre är en högpresterande person. Att jag klev av på en dåligt upplyst perrong, i en trist, okänd liten håla-medan vänner och bekanta fortsatte den spännande, lukrativa resan på livets tåg.
Men nu har det gått 10 år-jag blir ju inte bättre kroppsligt, men jag har oftast funnit ro att acceptera att det är så här det blev!
Mitt eget 12-stegs program är fullbordat och jag har AA´s välbekanta vers broderad i korsstygn över hela mitt bröst..."ge mig förmågan att acceptera det jag inte kan förändra". Nej, jag är inte alkoholist, men jag lever på många vis som en nykter sådan.

Nu doftar hela våningen citrus-jag kunde inte hålla mina shopaholic-fingrar i styr, utan beställde hem en hel låda med stora handgjorda engelska dofljus från Lily Flame!
Vet inte hur jag tnkte..ge bort några, sälja ett par och resten till eget bruk!
Nu doftar det i alla fall Pink Grapefruit och själen lyfts..tänder jag Misteltoe Kisses doftar det granskog och nyslagen äng...ser fram emot att tända Festive Cheer, då blir det satsumas, choklad och pepparkakor!
Så för en gångs skull var det nog inget superdumt köp...ljus och ljuvliga dofter-ja, det var jag nog värd.

Skulle gått till varmbassängen idag, men allt klaschade-lillen var hungrig, trött och behövde en ny blöja-så vi stannade hemma. Men har fått nya tider framöver-och skall göra detta 2 ggr varje vecka tills han lär sig gå.
På torsdag skall jag träffa en gammal god vän och fika och nästa vecka ytterligare en.
Det är kul med dessa gamla vänner som fortfarande vill ha kontakt- precis som det är härligt med de nya. På något vis överlappar de varann-de nya skulle kanske inte gillat Magdalena 1996-de gamla känner säkert knappt igen kynnet hos 2009 års variant. Jag är ju en annan, men ändå samma-har fått tillbaka humor och glädje, livslust och kreativitet.
Synd bara att kroppen är så skröplig...
Men som ni förstår har jag en ljus vecka-och är så glad att det finns händer där som trevar efter mina när jag glider ner i det grumliga, svarta vattnet...och att ni drar upp mig.

Sommaren blev extra lång i år. Jag sträckte ut mig i vila , i ensamhet och jag njöt av att bara få finnas tll. Fick ha min bebis nära men mina andra barn långt ifrån. Det var det svåraste.
Sen kom vemod och vankelmod, lite leda och mycket alenavarande att bli mig övermäktigt. Jag blåste en bubbla-en fantasibubbla där jag var efterlängtad , där jag hade vänner som saknade mig och längtade efter att få träffa mig..
Bubblan brast med en smäll!
Jag har vänner, men trodde i min enfald att jag var tvungen att ge dem något för att de skulle vilja träffa mig.En fest!
En fest som blev ett spektakel-jag blev sjuk i mina njurar och fick gå hem innan alla hunnit komma.
Och så var det med den festen..
Hela veckan har jag varit sjuk och inser att jag än en gång låtit mig ätas i stora tuggor. Ätas av min enfald, min godtrogenhet, mitt förbannade hopp och min önskan att vara älskad. Jag har varit på den här platsen, i den här kroppen, med den här tomma känslan, sååå många gånger förr. Vad har jag lärt mig av livet?
Ingenting! Fortfarande samma ängsliga, oroliga nybörjare som jag var förr, då, när livets möjligheter ännu låg öppna. Jag har lurat mig själv, som jag lurat min omgivning-att jag är en lyckat människa, att jag har något att ge, värd att få, värd att tycka om. Jag hade så fel!
Är på kanten till den mörka spiralen, håller med vitnande knogar fast..jag skall inte trilla ner.
Nu börjar jag om...min karusellfärd tar aldrig slut...
Nu startar bildspelet från början-nu ....nu...och nu.
Den gångna veckan är som en mardröm som flimrar på näthinnan..en grå mask som vrider sig under ett förstoringsglas, en ledan, sorgens svarta fjäril som vecklar ut sig ur sin bjärt färgade puppa.
Mitt liv är inte i technicolor, det är ganska grått-jag tar en minut i taget. Det enda jag behöver är lugn och ro och lite kärlek...
För gammal för att dö ung-för ung för att lämna min familj.
Mitt liv är tecknat med trubbiga pennstreck i gråskalans alla nyanser-kanske blir det färg igen...kanske får jag nöja mig med lite svagt grönt till våren.
Jag lurade mig själv igen-jag lurade alla. Jag var inte redo...
I det gråa är mina barn, min man och mina vänner Tomtebloss. De lyser som starka ledstjärnor, dem kan jag följa när jag tappat bort stigen...mina Tomtebloss-tack för att jag har er...!

Innan hjärtat brister...

Hur kan en dag som började som en ordinär , novemberdag, grå som diskvatten, sluta med att jag sitter med tårarna rinnande och ett järnband av smärta och ångest kring hjärtat...?
I tisdags la jag två timmar på telefon-maraton med att försöka ¨å någon att vilja vaccinera min dotter, som de glömt kalla...tillslut ick jag VC sekreteraren att skriva ut ett papper där det intygades att hon var listad på sagda VC. Sen la hennes far nästan 45 minuter på att hämta sagda intyg-och igår messar ungen och säger; Sätt in 100- på mitt konto, annars vaccinerar jag mig inte!
Ni som känner mig och vet hur vi har/har haft det hela hösten och, ja , de senaste 22 månaderna, vet ju att i min hjärna hinner det komma tusen tankar inom loppet av en sekund! "Jävla unge-försök inte utpressa oss! J-a unge -jag har redan gett di´g massor av pengar!!J-a unge om du inte vaccinerar dig denna vecka är loppet kört!!! Älskade unge-om du inte vaccinerar dig, kan du inte komma hem mer! Älskade jävla unge-då kan du inte fira jul med oss! Älskade unge-utan vaccin, kan du din rökande tramsmaja med svaga luftrör dö ifrån oss!!!!

Och så sattes bollen i rullning och jag skrek och var arg och sonen 15 blev arg på mig och sen var det en karusell av dess like-han somnade arg utan att säga God natt till sin pappa, och det har aldrig hänt förut!
Jag ringde dotterns gamla mentor-drog det hela i korta drag samt bad om ett löfte att ungen skulle få eskort till vaccinationscentralen av mentorn eller annan person på det (i mina ögon mycket misskötta)etablissemang dottern spenderat de senaste 4 åren på!
Och vad händer, jo idag nya mess och telesamtal, där man kallas både det ena och det andra, och sen fast det inte finns nån tid över-FÅR MAKEN ÅKA OCH HÄMTA DOTTERN på stationen, för hon kan A,Inte gå så långt (typ 6 kvarter-vår stad är inte stor) i sina NYA skor(!!!) B.Hon väntar gäster 20.00 så det får gå d-ligt snabbt annars pallar hon inte vänta!!
Ja, jag vet att hon har speciella svårigheter och behov-men hon är superintelligen och högpresterande i allt annat och kan bete sig civiliserat mot andra människor...Grrrr!

Sen ringer äldste sonen och är på dåligt humör pga sprutan som gett honom vanliga biverkningar och det är inte något kul samtal-jag var enligt honom både mästrande och "ingen jävla överläkare" när jag kom dragande med fakta om H1N1A som jag i egenskap av journalist och som mamma till lungsjuk prematur, tillgodogjort mig!
Tydligen hade han fått ett papper där det står att "om inte sjukdomskänslan försvunnit efter 2 dagar-sök läkare!" När precis alla inom vården bekräftat det jag redan visste, att de allra flesta mår kasst i 3-4 dagar, och så även jag efter vaccinet...

Så nu när hjärtsnörpet är som värst kommer J -15 igen-När får jag mina pengar-ni är skyldiga mig 500 spänn....
Ja, det är vi ju, men samtidigt gick hans senaste mobilräkning på det beloppet och dessutom så har jag köpt en massa Fallout3 saker för att överkompensera för hans tuffa höst i exil i Höör. Och , ja, jag kan på ett visst plan tycka att den exilen-och HÖÖR i synnerhet kan berättiga ett mångmiljonbelopp i kompensation-men när vi knappt har mat till räkningarna den här månaden...
Vem skall trösta en liten (tjock) 45-årig mamma som bara vill bli kramad? Vem skall ge mig ett vänligt ord och säga att allt kommer att ordna sig?
Jag finns där för så många, men känner mig ensam och övergiven igen...
Vem skall trösta detta mamma-knyttet....?

Alla Helgons Dag...inte Halloween...

Är så kluven till det där med att fira Halloween på samma dag som Allhelgona. Inte så att jag missunnar barnen denna amerikaniserade helg, snarare att jag tycker att alla vi som förlorat någon skulle kunna få denna enda helg till ro, försoning och eftertanke.
I dag tänder vi ljus och minns...för min pappa, för min första lilla dotter som jag aldrig fick lära känna (och som kom i samma vecka som sen minste sonen föddes i-v.26!)alla vänerna som gått ur tiden Alldeles för tidigt!
Vi tänder våras ljus här hemma-har ingen kyrkogård att besöka, pappa ligger på Skogskyrkogården och alla andra är skingrade för alla vindar. min dotter brändes av misstag som kroppsavfall (det var andra tider 1988!)så hon finns bara i vindens sus och i minnen av det som aldrig blev..
Men detta är också en dag för glädje, att vi har varann. Tre av mina fyra barn är hos oss i kväll och vi saknar det 4e, men han måste jobba.
Men vi glädjs åt att just vi fick varann i livet-att jag fick mannen och just dessa fyra barn och mina syskon och mamma. Det måste ju vara en mening med det som sker i livet, och även livet självt..
Vi har haft en ensam och tuff höst, isolerade på landet, men med vänners hjälp har vi ändå klarat det. Nu är ju vi fyra som bor tillsammans vaccinerade, och vi får hoppas att det räcker långt för vår lille minstes skull.
Hur vi skall lyckas hålla hans kärleksfulla (ovaccinerade)syster från att lyfta honom, pussa och krama...maken och jag har nästan bråkat om vem av oss som skall se till att hon håller sig i skinnet..
Men det är ju så otroligt viktigt-vi har ju inte varit isolerade för de vackra vyernas skull, utan för just lille C och hans mycket för små och känsliga lungor.

Har en god och vällagad middag att se fram emot-kalkon med alla tillbehör, creamy corn, sötpotatislåda med marshmallows, brysselkål, apelsin-whisky sås och ungsrostade grönsaker, samt hemlagad stuffing...mums!
Och sen när "kalkoinet" börjar verka är vi alla trötta och dästa...då skall vi se Corpse Bride och kanske Twilight..igen! Jag tycker visserligen att Halloween borde ligga minst en helg ifrån denna helg, men bra filmer tänker jag inte avstå, och då kan man lika gärna se något på passande tema...
Ha en fin Allhelgonahelg! Var rädda om varandra-livet är kort och skört!!!

Farväl Hattstugan, Hallåååå min älskade stad!!!

Hösten, precis som tiden har virvlat iväg i ett moln av gula löv...tiden är inte mätbar när man lever under de omständigheter som vi gjort nu i höst!
Man tror man skall hinna med massor när man bor på en begränsad yta under en kort period i livet, men man kan inte hitta några konstiga quantum-hopp här heller, för klockan går precis lika snabbt som hemma i stan.
Nu är stora "packar-dagen" här och lådor tas ne från vinden för att fyllas med pryttlar som varit en del av vår vardag här på landet-men som jag inte har en aaaaning om var jag skall förvara i våningen i stan. Allt mitt Fimo-pyssel, leror, skalpeller, lim, tygbitar, pyttesmå frukter, pärlor..ja hela min cooping-terapi, vart skall det ta vägen alltihop?!
Jag tror vårt beslut att inte hyra ut lilla T´s gamla rum längre, var rätt. Där skall jag nog få hållas med mina pryttlar, förhoppningsvis utan ständigt gnäll från make och son som anser att jag stökar ner...
I går var jag dyster, stressad och negativ, idag är jag mer mitt vanliga jag och har framtidstro. Många vänner och bekanta har sagt att jag är så duktig som orkar vara isolerad. Jag är INTE duktig, alla skulle göra samma sak under våra förutsättningar!
Nu är lillen vaccinerad, vi hoppas snart bli det och nu måste vi gå vidare med vårt vardagsliv.

Sitter just och väntar på samtal från vårdcentralen med nytt info om vaccinering..det känns lite motigt för ingen verkar veta nånting!
Håller på att dra ihop ett gäng gamla vänner och bekanta i hemstaden, för en kul (man kan ju hoppas det!)kväll i slutet av månaden. På lokal förstås, men på pappret ser det väldigt bra ut!
Får väl se hur uppslutningen blir.
Nej, framför datorn får jag inget gjort, men inväntar maken som är på Bo Ohlsson och köper sortimentslådor till mig. Skyller på att det är bristen på såna som gör att jag inte packat klart ännu...

Skall bli intressant att se om jag hinner med samma saker hemma sen, som på landet..blogg, göra Spotifylistor, hålla kontakt med vänner, skriva barnboksmanus och facebooka...
Troligen, fast kanske i annan omfattning-är jag den enda som ibland känner stress över nätvekande och communitys...?
I går höll jag på att få ett panikanfall när folk ville chatta med mig på facebook, jag ville bara göra några quiz, och var inte social alls.
Hemma i stan klarar inte datorn (som är ett gammalt vrak!)av direktchattar överhuvudtaget, så där slipper jag..
Jag tycker det är synd att det goda samtalet glömts bort-att folk har så svårt för att plocka upp telefonen och ringa!
Jag talar mycket hellre i telefon än i ett chattfönster...och mycket hellre än att bara kommunicera via statusar!!!!

Vintertid...

En sån där tjorvig dag när man bara inte orkar nånting...
Känner mig trött och ledsen, hatar när vi ställer om klockan, sov för länge i morse, och känner att folk drar i mig åt alla håll, hinner inte med nånting och minst av allt mig själv.
Låg och mös i 5 minuter med min lille bebis och då ringde mor och ville prata hus, vilket jag alltid gärna ställer upp på-men just då varken kunde, ville eller orkade jag inte och då blev det en besviken röst i luren..

Eldar brasa och vill känna ro, men har istället bara en sugande stress. Längtar hem och vill ha mina vanliga saker omkring mig...det har gått nästan 3 månader sen vi gick in i isoleringen och man kan inte precis påstå att folk har ringt ner telefonen.Jo, mina fina vänner M. B och A L-M i Gbg har hört av sig mycket, men inte ett ord från J i Småland eller A i Dalsland. Riktigt dåligt, tycker jag!
Känner mig märkligt tom och ledsen..säkert stressreaktion och framtids oro.
Vi har i alla fall beslutat att inte hyra ut det lilla rummet nästa termin, det blev ju inte alls lyckat nu-så det skall bli riktigt skönt att få "tillbaka" det den sista novemver.
Skall ha det som gäst och pysselrum..så Välkommen till oss!

Och var skall jag göra av alla blommor och prylar...?
Har byggt ett helt materiellt liv runt mig på landet-hur fraktar man hem sånt när utrymmet i landrovern är begränsat...?!
Gnäll, gnäll, gnäll, tur att det nästan inte är nån som läser bloggen....
Men jag behövde verkligen skriva av mig!!

Avsändare; Fru Padda på Paddeborg...eller "Hur man klarar vintern.."

Den vanliga , vårtiga Paddan sover sin vintersömn mellan oktober och april här i Skåne. Jag skulle gärna göra detsamma. I en höstdoftande lövhög skulle jag gräva mig in och sova den oskyldiges drömlösa sömn fram tills den yrvakna, skira , ljugröna vårens återkomst..
Fast då skulle jag ju missa Julen, och det går ju inte för en Jul-fantast som jag.
En av de saker (det finns 24 768 till!) som gjorde att jag skiljde mig från min dotters engelske far, var hans familjs märkliga syn på julen.
För mig är julen INTE att supa skallen i bitar på julafton, att tomten är så full att han tror att han kramar sin fru när det i själva verket är den guldiga plastgranen som står ovanpå teven (!)!
Och det är bara början...sen skall man sitta på Puben och supa lite till (julafton)och tungkyssas med fullkomliga främlingar (vilket ens pojkvän inte bara tycker är helt ok-utan faktiskt hejar på!!)bara för att det är JUL!

Detta var bara en parentes, bloggen skall inte handla om julen!
Men det där med övervintring. Min mor (julhataren!) har fattat poängen-hon drar varje vinter i minst tre månader till varmare breddgrader-i år blir det Turkiet.
Det skulle passa mig ypperligt att ha ett liv som medgav att man drog sin färde den 2a januari och sen återvände med svalorna den 2 april!!
Hösten däremot, älskar jag ju!
Bara att den går i den gul-röda färgskalan...höstfärger ger ju livet mening-det är en årstid i techni-color, inget mesigt småblommigt (jag älskar sommaren, men nu när den övergivit oss har jag inga som helst skrupler att vara den otrogen ett tag!)inget dovt grått eller smutsbrunt. Skåne är mer än tre månader vinter och nio månader uselt spark-före. Det är skir vår, blomstrande sommar och underbart färggrann, doftande, explosiv Höst!
Vintern är däremot min nemesis-den förbannade, blåsiga, missundsamma och oempatiska.

Snart kan vi lämna hattstugan (eller Paddeborg!!)och flytta hem till stan.
Då skall jag (när vi alla är vaccinerade!)fylla mitt hem med ljus och blommor, som jag alltid gör den här årstiden. Jag skall samla vänner och familj kring viltgrytor och krämiga risottos och njuta av varje minut.(Ett glas rött skall vara bra för hjärtat, så det får ingå i spisningen..)
Det har varit en lång isolering, men jag är rik på fina vänner, som hjälpt mig igenom denna tuffa tid-i höst skall jag försöka visa hur tacksam jag är!!

Nu står maken och steker köttbullar, och sen stod han och bakade en cheesecake halva natten, som en överraskning. Så när vi ätit den kommer jag verkligen vara Fru Padda-tjock men väldigt lycklig!!!
Tack mina vänner-jag älskar er!
(Gäller självklart även min familj!!!!!)