Devil´s Food Cake...ja, det summerar väl mitt liv ganska bra!

Fick ha mina 4 barn runt mig idag- då vi firat lilla T´s 20 års dag. Maken hade på beställning stått och bakat en 3-lager Devil´s food cake halva natten och den var förstår syndigt god!
Hela mitt liv känns lite som en sån kaka, flera lager, gott men lite farligt, hårdsmält och mäktigt... Bara namnet är ju kul, men i själva verket ett fett-sprängt elände med nästan ett kilo mörk choklad...
Man blir mätt på bara en liten strimla, och det är väl så jag känner. Just nu räcker pyttelite, väldigt långt... Jag har PMD och är som en urvriden trasa (ja, detta är en cykel som åtekommer var månad..så skippa några meningar om det blir tjatigt!)och mina energinivåer är nere på minusskalan.
Mitt i detta så kom så tre ljuvliga monoliter på 185-197 cm i strumplästen, inknökade med sin lillebror på 80 cm över havet, mig , maken samt svärföräldrarna (tämligen korta människor-turligt nog!) inklämda i Hattstugan, med knappt 2 meter takhöjd, bara 1.80 under bjälkarna och en bostadsyta på 60 kvadratmeter. Vi hade planerat vara ute och äta och fira jubilaren, men då hade antagligen både hon, jag och svärmor suttit på akuten och kissat blod i natt med varsin uvi (istället för fiskdamm?!). Så vi beslöt att ta en rejäl chansning och sitta inne i hallen.
Inte helt lyckat och inte så mysigt och sen gaddade mina två mellanbarn ihop sig mot mig, som de tyckte var tjatig och rabiat-och sen var väl inte mitt humör på topp.

Men som vanligt räddade storebror S situationen med sin diplomati-tills han själv på vanligt manér skulle stressa hem för att tvätta/sätta upp hyllor/packa upp flyttkartonger/springa 6 km...och så missade han tåget och så fick maken för triljonte gången skjutsa honom ända hem..bara 5 mil...
Och under tiden blev både T och J otåliga och ville hem-och bebisen hade somnat, så plötsligt satt jag här i ett tyst hus. Så nyss fyllt av långa, högljudda, underbara ungar!

Och nu är jag så slut, så slut.
Skall försöka skriva lite, om jag orkar lyfta pennan.
HUR hinner/orkar alla dessa hypereffektiva mödrar med allting?!
Jag har en man som sköter marktjänsten, bebisen, snickrande, byggande, vedhuggning, målande, bakande och allt annat-och jag hinner inte ändå!
När hann Emma Hamberg skriva sina böcker, Camilla Läckberg sina( tveksamt exempel då de är ganska dåliga...)och Ella Lemhagen göra film, Dilsa Demirbag-Steen debattera, jag kan fortsätta med en lååång lista. NÄR???!!! Och HUR???!!!
Jag hinner knappt med mig själv, då bebisen fått sitt. Maken och jag har ett system där vi försöker duscha varannan dag var för att effektivisera. (och nej, vi luktar faktiskt inte så illa-jag tror inte på överdrivet tvagande om man har en god grundhygien!!)
Maken är ju min egen Skagen-Hustru (Kröyer mfl hade ju varsin som möjliggjorde hela deras måleri!)och med honom vid min arm borde jag vid det här laget hunnit skriva epos och essäer, släktkrönikor och hela praktverk.
Men det har jag inte!
Visst, jag är handikappad, och yr i bollen för det mesta-men inom mig sitter en kreativ liten varelse och skriker-Jag VILL uuuuut!
Men när skall jag hinna öppna bur-dörren?!

...så här känner sig kanske en Undulat...

När man sitter isolerad i en liten österlensk håla, så liten att den inte ens får ha ett eget namn utan måste dela, med en annan ort...ja, då känner man sig ganska ödmjuk och ensam!
Vissa dagar har det känts som om man är en burfågel, som släppts ut ur sin bur, bara för att bli vingklippt och sen få tillbringa sina resterande dagar, balanserande på en smal pinne...
Missförstå mig rätt-jag tycker mycket om min man, väldigt mycket och jag dyrkar min lille bebis!
Men på 60 kvadratmeter, mitt ute på en blåsig slätt, blir dagarna långa.
Sen finns det små öar av glädje mitt i tristessen och saknaden efter de andra barnen, goda vänner och annat som ger livet mer mening!
Skåne välsignades med ett underbart väder förra fredagen och det höll i sig ända till i måndags!
Maken föreslog att vi skulle göra en utflykt, och valet föll på Simrishamn. Åh, denna lilla sydostskånska pärla!
Bara att få komma ut och se lite folk för första gången på fem veckor var spännande!
Vi parkerade nära torget och sen gick vi till en gubbe med stånd (kunde bara INTE låta bli...sorry!!)och handlade både svenska plommon (som är det godaste jag vet i fruktväg!) och värmländska kantareller som för 200- per kilo, väl, gjorde skäl för namnet "Skogens Guld"!
Sen strosade vi omkring, bebisen mumsande på en söt, saftsprängd svensk jordgubbe (sommarens sista-odlad i växthus, även den från detta minimala men välfyllda torg!)och livet var bara gott!
Nere i hamnen köpte vi undebar Thom Ka Gai soppa (min absoluta Thai-favorit...!)och satt och åt vid ett bord utomhus, med måsar och getingar flaxande runt oss.
Lite shopping hann vi också med (lite järnpreparat på Hälsokosten och fikabröd)innan det var dags åka hem.
Väl hemma kom min fina, goa nätkompis A från åhus och hälsade på med man och liten son, med liknande lungproblematik som vår C.
Napoleonbakelser (min bakelsefavorit!!!ni ser vilken tur-dag!)hade de med sig och sen satt vi ute och fikade i flera timmar.
Det var väldigt trevligt och väl värt att bli kall om njurarna för!
Sen kände jag mig lite övermodig när de farit, så jag ringde sonen J, som jag längtat mig tokig efter, och föreslog att han skulle hälsa på lördag till söndag.
Han kom hit och det var härligt att de honom igen. Vi åkte till en skog nära Hörröd, för att, som jag i min obotliga enfald, trodde, plocka massor av kantareller!
Det enda vi fann var en söndertrampad röksvamp (vilka annars rätt tillagade och späda, kan vara supergoda!)och en slemskivling...blläruuuerrg!
Inte en kantarell så långt mina närsynta ögon nådde, och jag vrålade i frustration; Skåne är ett u-land!!Hur stooood du ut som barn-utan riktiga kantareller, bara små sega, smaklösa trattkantareller...?Det sista till den redan hårt prövade maken...

Men det var en fin höstpromenad i riktig sommarvärme, så jag skall inte bara klaga..
Fick sen som vanligt stryk i Carcassonne på kvällen, jag som älskar detta spel och nästan aldrig får vinna...
Och så var helgen över och J åkte tillbaka hem.

Måndagen var blåsig, men vi beslöt ändå att sitta ute när vi fick väldgt roligt besök av underbara, gamla (fast hon är ju ung!)vännen C, som jag sett så många sjusta hårdrockskonserter med, och snackat så mycket musik med!
Hell, vi var ju to.m i London en gång-och hade trevligt på hotell...Mostyn, Montague...minns inte namnet-men hela MUTE records var där och vi åt japansk lyx-buffé..och sen åkte vi iväg och träffade Erasure, och Andy Bell åt kycklingsoppa och det var svinkallt i logen...
Och så har det gått 10 år sen vi sågs och kändes som max 10 veckor!
Tänk att jag klev av tåget mitt i resan, i och med min olycka-och så många underbara människor som satt kvar!
men, det är nästan aldrig för sent-så jag har en massa himla kul att ta igen!
Och roliga vänner och musikupplevelser att återupptäcka!
Livet är ändå skönt...även för en vingklippt undulat!

Om hur man håller sina demoner på avstånd....

I perioder, när ångest-spöken och depp-gastar slåss om herraväldet i min överhettade hjärna, är det svårt att finna ro att fokusera på vad som är viktigt och se ljusprickarna i kompakt mörker...Det är en motsägelse, men de FINNS där, pyttesmå strålar av fiberoptik, nålstick av värmande ljus...!
Och så har jag funnit en ny hobby, något som funkar som terapi-attv tillverka små, små saker av Fimolera...väldigt av-stressande och väldigt lite rock n´roll!
Min andra stora kärlek i avkopplingssammanhang är ju min stora trädgård. Men hon är en krävande, nyckfull och ibland, utmattande älskarinna!
Igår upptäckte jag något nytt i min köksträdgård...
I våras köpte jag som vanligt mängder av fröpåsar och bland dem fanns en med stora Gula rädisor som verkade spännande.
De såddes, växte snabbt, var goda i två dagar och blev sen svullna och träiga!
Men de fick stå kvar, blomma och gå i frö. Och så läste jag i en trädgårdsblogg att man i bl.a Asien endast äter de gröna fröskidorna som senare bildas.
Lät ju absolut livsfarligt och ganska skeptisk beslöt jag mig därför att prova.
Igår hade de små gröna skidorna blivit ät-mogna, och de smakar fantastiskt!!
Skarpa i smaken som rädisa, men samtidigt lite söta som sockerärter och krispiga!
En ny favorit-och jag har redan innan hunnit skörda en omgång frön från dessa rara plantor, så alla i vänkretsen som blir sugna på denna delikatess, får höra av sig, så delar jag med mig..

Vi sådde egna tomater i våras, men se har än så länge bara hårda, gröna kart, som jag tvivlar på, kommer hinna mogna. Men inlagda gröna tomater är godis, och stekta gröna, en klassiker-vem minns inte filmen, efter Fannie Flaggs underbara bok?!

På tal om denna författare, i måndags blev jag så äntligen klar med mina litteraturlistor för mina bokcirklar i höst. (Har hela två titlar med av henne i två olika cirklar)
Tror jag fick ihop ett ganska bra urval-ett spektra i de olika genrerna som borde passa de flesta, blir intressant att se vad deltagarna tycker.
Vi räknar med att stanna ännu en månad på landet, i väntan på fungerade vaccin-så det kommer nog fler rapporter både från trädgården och mitt inre landskap...

Dagen slutar bättre än den började...

Har sugit musten ur denna vackra höstdag-liten promenad med lillen i hans vagn runt ägorna och sen plockat rosor.
Har även varit hög-effektiv och gjort en heavy playlist på Spotify-det är kul men ganska tidsödande!
Har talat med dottern och jag tror vi slöt fred..
Nu har jag just avslutat samtal med min goa fina vän M, som jag saknar något enormt!!
Men när vi kommer hem igen får vi ta igen förlorad tid...ut och rulla hatt i hemstaden!
Bebisen sover, alla barnen mår bra och nu är det läggdags...
Såna här dagar känns svinis väldigt avlägsen, men nu har de startat den svenska utprovningen av vaccinet-så jag skulle tippa att vi är hemma om en månad.
God natt från Hattstugan!

Om att vara en överfull soptunna...

Är så frustrerad att jag vill skrika!!
Ringer min enda dotter för att påminna om mosters födelsedag och samtalet urartar snabbt till en utskällning...
De senaste tre åren har vi av olika anledningar inte kunnat fira lilla T på hennes exakta födelsedag, och i år när hon fyller 20, sitter vi fast i sommarstugan , isolerade. INTE för att vi tycker det är så himla skönt med lantluft, INTE för att vi gillar att se traktorer på morgonen, INTE för att vi tycker grannens ständigt skällande byracka är så himla gullig!!!
'Utan för att vi måste försöka hålla lille C vid liv och långt undan svininfluensan om det går!!!
Jag förstår T´s besvikelse, men det går bara inte att vi komme till henne. En kompromiss föreslogs, att hon kommer hit (vi betalar resan) och så firar vi om vädret tillåter utomhus.
Jag förklarade varför vi inte vill ta en dubbel risk om pojkvännen följer med och vad blev resultatet...?!
AAAArrrrggghh-ett rytande Lejon vrålar på mig och bara kastar all frustration , besvikelse och ilska på mig-och min sophink är redan full, den är redan överfull denna höst!
All oro, otillräcklighet, dåligt samvete och ledsenhet får denna soptunna att bukta och jag orkar faktiskt inget mer!
T , du måste förstå att jag och pappa inte gör detta av illvilja MOT dig, utan för lillebrors överlevnad-vi har ju lämnat lillebror J, mer eller mindre vind för våg...hur tror du HAN mår?!
Vi är en familj på 6 personer-då måste man ibland anpassa sig till varann och ibland blir det konstiga och jobbiga konsekvenser..
Vi kan ju fira dig rejält när alla i familjen fått sitt vaccin, istället-och det blir ju inte i Mars-utan nån gång i oktober!!!
Vi älskar dig, men vi kan inte slå knut på oss själva i det här sammanhanget-utan du måste förstå att just den här gången gör vi det enda vi kan göra.
Det betyder inte att du inte är superviktig för oss, för det är du-men vi kan inte göra precis som du vill denna gång-men vi är, som jag sa, villiga att kompromissa.

Men jag vill inte vara en soptunna längre, jag vill vara mamma och nån enstaka gång få ett snällt ord-eller en fråga om hur jag mår eller vad jag tänker..!

Blåsig höstdag-men stiltje inombords...

Har haft min första oavbrutna sömn på flera år! Konstig dröm strax innan jag vaknade om att Yukozan hade invaderat Skåne med hjälp av fillipinska legosoldater...skumt!Enda stället man kunde gömma sig var kvartert Lugnet i Malmö....
Nej, jag har inte konsulterat nån drömbok-tror att det helt enkelt handlade om att jag sett sena nyheter på tv..
Hade sent telefonsamtal med vännen P i Sthlm. Han hade blivit misshandlad och rånad. Är det inte konstigt att vi lever i en värld där man inte kan få gå ofredad på stan en kväll. Att vi alla är lovligt byte, kvinnor, män, barn...
När min äldste son blev misshandlad för 2 år sen ville jag döda förövarna. Det är många primitiva känslor som väcks när människor i ens närhet far illa. Men det kan inte vara rimligt att acceptera att det är såhär det ska vara nu! Att min lille mjuke bebis C om några år kan få på käften, för att han har en mobil, en jacka eller ett par skor några andra ungar vill ha. Eller bara för att de retar sig på honom i allmänhet..
Min lilla fina dotter T är en person med stort hjärta och ett rättvisepatos starkare än de flesta. Hon var en drivande person i kampen mot gatuvåldet, och jag var (och är!) så stolt över henne.
Men nu verkar den kampen kommit av sig...Kanske dags för en av-dammning!
Fler vuxna behövs synliga ute på kvällar och helger. Fler vuxna måste våga protetstera.
Varför tar inte våra artister med sina JÄTTESTOOOORA megafoner, ett ansvar och startar ett upprop??!
Jag gör vad jag kan, men har inget större utlopp...

Ute blåser det och jag är lite besviken över att vi fick ställa in vårt besök hos sonen S idag. J var också där, så vi hade tänkt ta en promenad och kanske en fika i´en park. Men S var på uselt humör och det blev inställt med hänvisning att det regnade där.
Men det får bli en annan gång...

..bara en helt vanlig dag...

Eftersom jag själv är allergisk mot bloggar av typen ...sen handlade vi på City Gross och åkte hem och åt fläskfilé med bäarnääääsesåus...(hade en bekant som skrev en sån och den var hemsk!)så vill jag egentligen bara skriva när jag har något att berätta , eller när mina funderringar vill ut i tryck. Idag är en alldeles vanlig dag utan några större konstighete. Fick sova ovanligt länge, efter en natt som vanligt full av drömmar. Har mycket att göra underr dagen som jag skjutit upp under den gångna vecka. Vädret är fint, så det kan bli en långpromenad med lillen om ryggen pallar.
Har haft ondare än på länge den här veckan, men har samtidigt kanske känt efter lite mer..
Två av mina telefonsamtal blev i alla fall av. Min gamla fina vän P, som jag delat så mycket roligt men också jobbigt med fanns på plats när jag ringde häromkvällen. Det var som om åren bara rann bort och vi talade länge om gammalt, nytt och om livet i allmänhet. Kul nog kunde hon färglägga några av mina vita minnesluckor från de år då jag tyckte att alkohol i stora mängder var ett bra sätt att lindra ångest och stress.
När det gäller band jag mött, intervjuat och skrivit om, så finns ju artiklarna kvar. Mina egna upplevelser från en del rockfestivaler, däremot, är heeeelt försvunna.
De värsta åren, 1990-1993, såg jag dessutom till att omge mig mest med människor som inte brydde sig, som inte drog i bromsen och sa att "Nu får du skärpa, dig!". Snarare sökte jag mig till personer som själva brände sitt ljus i båda ändar. P var en motpol till detta på många sätt och så tog hon ju även hand om mina barn under de år vi bodde i London.
Så, det var ett härligt samtal-renande.
Igår ringde jag även till fine F, som en gång i tiden var dansare i mitt band. Vi har inte setts på 9 år och det är alldeles för lång tid. Vi har många kul minnen, men har också sett mycket mörker de senaste åren, båda två.
Nu är det bara 2 namn kvar på min telefonlista, och dem skall jag försöka ta snart. Jag har aldrig förstått mig på när folk anser sig inte ha tid att odla nya bekantskape, elle återuppliva gamla. Det är väl bara att göra plats i sitt liv!
Men så har jag alltid varit en vänfast person. Har nog mycket att göra med min kringflackande barndom och tonår...11 skolor har jag gått i i mitt liv, haft säkert 30 olika adresser. DÅ blir det nog att man håller fast i de flesta av de människor som betyder mycket för en.
Men under de senaste, svarta 10 åren, försvann folk i horder. Många kanske var rädda för hur de skulle hantera sin plötsligt handikappade kompis...andra pallade nog helt enkelt inte.
En känd festfixare, som kallade mig sin vän, står väl för den fulaste reaktionen.
När Casinot skulle invigas i Malmö, låg jag nypåkörd i sängen och allt bara snurrade. Smärtorna var knappt uthärdliga och i brevlådan damp en VIP-inbjudan från denne pajsare ner.
Jag ringde på hans "hemliga" telefonnummer pch berättade vad som hänt. "Jag kanske inte kan komma på så många premiärer på ett tag, för jag har blivit skadad i en trafikolycka. Och jag skriver inte så mycket heller just nu..". Och hans respons; "Ja, men då stryker jag dig från listan-Hej då!"
Och den djäveln hade jag varit ute och käkat middag med och låtit mig tvångsmatat med hans sked (en äcklig musselsoppa, jag som hatar musslor!)och smörat och fjäskat för...fast jag då trodde vi höll på att bli kompisar på riktigt!
Ja, man lär sig en del under ett långt liv...
Men sen var det ju jag som drog mig undan också. Jag orkade under några år verkligen inte träffa någon. När medicinerna fick mig att svälla upp-från 55-117 kg på mindre än ett år. Och när jag med smärtande bölder i hela ansiktet, ändå var tvungen att åka med maken till IKEA. Jag minns att jag hade en stor vinröd sjal på huvudet och satt och hukade i rullstolen. Och trodde jag skulle dö när jag fick syn på min gamle pojkvän/kompis Böna. Än i dag hoppas jag att han inte såg mig!
Och allt detta har kanske med ytlighet och fåfänga att göra, men vårt anikte är ju på ett vis ett skyltfönster. Det första vi visar när vi träffar nya människor...Så när skylten blivit demolerad och ser för j-lig ut, ja , då vill man liksom bara gömma sig..
Nu har jag ju gått ner närmare 30 kg och skäms inte lika mycket längre. Huden går i vågor-jag har nu en diagnos och behandling, men vissa veckor vill jag inte träffa nån, när huden ändå "blommar".
Men det är inuti den stora förändringen finns, jag VILL träffa människor igen och umgås! Och så kommer det att bli igen, när vi har klarat lillen från Svininfluensan och kommit ur vår isolering!
Tills dess hoppas jag att det räcker med telefonsamtal, FB och då Bloggen...Glöm mig inte!