Har sugit musten ur denna vackra höstdag-liten promenad med lillen i hans vagn runt ägorna och sen plockat rosor.
Har även varit hög-effektiv och gjort en heavy playlist på Spotify-det är kul men ganska tidsödande!
Har talat med dottern och jag tror vi slöt fred..
Nu har jag just avslutat samtal med min goa fina vän M, som jag saknar något enormt!!
Men när vi kommer hem igen får vi ta igen förlorad tid...ut och rulla hatt i hemstaden!
Bebisen sover, alla barnen mår bra och nu är det läggdags...
Såna här dagar känns svinis väldigt avlägsen, men nu har de startat den svenska utprovningen av vaccinet-så jag skulle tippa att vi är hemma om en månad.
God natt från Hattstugan!
onsdag 16 september 2009
Om att vara en överfull soptunna...
Är så frustrerad att jag vill skrika!!
Ringer min enda dotter för att påminna om mosters födelsedag och samtalet urartar snabbt till en utskällning...
De senaste tre åren har vi av olika anledningar inte kunnat fira lilla T på hennes exakta födelsedag, och i år när hon fyller 20, sitter vi fast i sommarstugan , isolerade. INTE för att vi tycker det är så himla skönt med lantluft, INTE för att vi gillar att se traktorer på morgonen, INTE för att vi tycker grannens ständigt skällande byracka är så himla gullig!!!
'Utan för att vi måste försöka hålla lille C vid liv och långt undan svininfluensan om det går!!!
Jag förstår T´s besvikelse, men det går bara inte att vi komme till henne. En kompromiss föreslogs, att hon kommer hit (vi betalar resan) och så firar vi om vädret tillåter utomhus.
Jag förklarade varför vi inte vill ta en dubbel risk om pojkvännen följer med och vad blev resultatet...?!
AAAArrrrggghh-ett rytande Lejon vrålar på mig och bara kastar all frustration , besvikelse och ilska på mig-och min sophink är redan full, den är redan överfull denna höst!
All oro, otillräcklighet, dåligt samvete och ledsenhet får denna soptunna att bukta och jag orkar faktiskt inget mer!
T , du måste förstå att jag och pappa inte gör detta av illvilja MOT dig, utan för lillebrors överlevnad-vi har ju lämnat lillebror J, mer eller mindre vind för våg...hur tror du HAN mår?!
Vi är en familj på 6 personer-då måste man ibland anpassa sig till varann och ibland blir det konstiga och jobbiga konsekvenser..
Vi kan ju fira dig rejält när alla i familjen fått sitt vaccin, istället-och det blir ju inte i Mars-utan nån gång i oktober!!!
Vi älskar dig, men vi kan inte slå knut på oss själva i det här sammanhanget-utan du måste förstå att just den här gången gör vi det enda vi kan göra.
Det betyder inte att du inte är superviktig för oss, för det är du-men vi kan inte göra precis som du vill denna gång-men vi är, som jag sa, villiga att kompromissa.
Men jag vill inte vara en soptunna längre, jag vill vara mamma och nån enstaka gång få ett snällt ord-eller en fråga om hur jag mår eller vad jag tänker..!
Ringer min enda dotter för att påminna om mosters födelsedag och samtalet urartar snabbt till en utskällning...
De senaste tre åren har vi av olika anledningar inte kunnat fira lilla T på hennes exakta födelsedag, och i år när hon fyller 20, sitter vi fast i sommarstugan , isolerade. INTE för att vi tycker det är så himla skönt med lantluft, INTE för att vi gillar att se traktorer på morgonen, INTE för att vi tycker grannens ständigt skällande byracka är så himla gullig!!!
'Utan för att vi måste försöka hålla lille C vid liv och långt undan svininfluensan om det går!!!
Jag förstår T´s besvikelse, men det går bara inte att vi komme till henne. En kompromiss föreslogs, att hon kommer hit (vi betalar resan) och så firar vi om vädret tillåter utomhus.
Jag förklarade varför vi inte vill ta en dubbel risk om pojkvännen följer med och vad blev resultatet...?!
AAAArrrrggghh-ett rytande Lejon vrålar på mig och bara kastar all frustration , besvikelse och ilska på mig-och min sophink är redan full, den är redan överfull denna höst!
All oro, otillräcklighet, dåligt samvete och ledsenhet får denna soptunna att bukta och jag orkar faktiskt inget mer!
T , du måste förstå att jag och pappa inte gör detta av illvilja MOT dig, utan för lillebrors överlevnad-vi har ju lämnat lillebror J, mer eller mindre vind för våg...hur tror du HAN mår?!
Vi är en familj på 6 personer-då måste man ibland anpassa sig till varann och ibland blir det konstiga och jobbiga konsekvenser..
Vi kan ju fira dig rejält när alla i familjen fått sitt vaccin, istället-och det blir ju inte i Mars-utan nån gång i oktober!!!
Vi älskar dig, men vi kan inte slå knut på oss själva i det här sammanhanget-utan du måste förstå att just den här gången gör vi det enda vi kan göra.
Det betyder inte att du inte är superviktig för oss, för det är du-men vi kan inte göra precis som du vill denna gång-men vi är, som jag sa, villiga att kompromissa.
Men jag vill inte vara en soptunna längre, jag vill vara mamma och nån enstaka gång få ett snällt ord-eller en fråga om hur jag mår eller vad jag tänker..!
söndag 13 september 2009
Blåsig höstdag-men stiltje inombords...
Har haft min första oavbrutna sömn på flera år! Konstig dröm strax innan jag vaknade om att Yukozan hade invaderat Skåne med hjälp av fillipinska legosoldater...skumt!Enda stället man kunde gömma sig var kvartert Lugnet i Malmö....
Nej, jag har inte konsulterat nån drömbok-tror att det helt enkelt handlade om att jag sett sena nyheter på tv..
Hade sent telefonsamtal med vännen P i Sthlm. Han hade blivit misshandlad och rånad. Är det inte konstigt att vi lever i en värld där man inte kan få gå ofredad på stan en kväll. Att vi alla är lovligt byte, kvinnor, män, barn...
När min äldste son blev misshandlad för 2 år sen ville jag döda förövarna. Det är många primitiva känslor som väcks när människor i ens närhet far illa. Men det kan inte vara rimligt att acceptera att det är såhär det ska vara nu! Att min lille mjuke bebis C om några år kan få på käften, för att han har en mobil, en jacka eller ett par skor några andra ungar vill ha. Eller bara för att de retar sig på honom i allmänhet..
Min lilla fina dotter T är en person med stort hjärta och ett rättvisepatos starkare än de flesta. Hon var en drivande person i kampen mot gatuvåldet, och jag var (och är!) så stolt över henne.
Men nu verkar den kampen kommit av sig...Kanske dags för en av-dammning!
Fler vuxna behövs synliga ute på kvällar och helger. Fler vuxna måste våga protetstera.
Varför tar inte våra artister med sina JÄTTESTOOOORA megafoner, ett ansvar och startar ett upprop??!
Jag gör vad jag kan, men har inget större utlopp...
Ute blåser det och jag är lite besviken över att vi fick ställa in vårt besök hos sonen S idag. J var också där, så vi hade tänkt ta en promenad och kanske en fika i´en park. Men S var på uselt humör och det blev inställt med hänvisning att det regnade där.
Men det får bli en annan gång...
Nej, jag har inte konsulterat nån drömbok-tror att det helt enkelt handlade om att jag sett sena nyheter på tv..
Hade sent telefonsamtal med vännen P i Sthlm. Han hade blivit misshandlad och rånad. Är det inte konstigt att vi lever i en värld där man inte kan få gå ofredad på stan en kväll. Att vi alla är lovligt byte, kvinnor, män, barn...
När min äldste son blev misshandlad för 2 år sen ville jag döda förövarna. Det är många primitiva känslor som väcks när människor i ens närhet far illa. Men det kan inte vara rimligt att acceptera att det är såhär det ska vara nu! Att min lille mjuke bebis C om några år kan få på käften, för att han har en mobil, en jacka eller ett par skor några andra ungar vill ha. Eller bara för att de retar sig på honom i allmänhet..
Min lilla fina dotter T är en person med stort hjärta och ett rättvisepatos starkare än de flesta. Hon var en drivande person i kampen mot gatuvåldet, och jag var (och är!) så stolt över henne.
Men nu verkar den kampen kommit av sig...Kanske dags för en av-dammning!
Fler vuxna behövs synliga ute på kvällar och helger. Fler vuxna måste våga protetstera.
Varför tar inte våra artister med sina JÄTTESTOOOORA megafoner, ett ansvar och startar ett upprop??!
Jag gör vad jag kan, men har inget större utlopp...
Ute blåser det och jag är lite besviken över att vi fick ställa in vårt besök hos sonen S idag. J var också där, så vi hade tänkt ta en promenad och kanske en fika i´en park. Men S var på uselt humör och det blev inställt med hänvisning att det regnade där.
Men det får bli en annan gång...
fredag 11 september 2009
..bara en helt vanlig dag...
Eftersom jag själv är allergisk mot bloggar av typen ...sen handlade vi på City Gross och åkte hem och åt fläskfilé med bäarnääääsesåus...(hade en bekant som skrev en sån och den var hemsk!)så vill jag egentligen bara skriva när jag har något att berätta , eller när mina funderringar vill ut i tryck. Idag är en alldeles vanlig dag utan några större konstighete. Fick sova ovanligt länge, efter en natt som vanligt full av drömmar. Har mycket att göra underr dagen som jag skjutit upp under den gångna vecka. Vädret är fint, så det kan bli en långpromenad med lillen om ryggen pallar.
Har haft ondare än på länge den här veckan, men har samtidigt kanske känt efter lite mer..
Två av mina telefonsamtal blev i alla fall av. Min gamla fina vän P, som jag delat så mycket roligt men också jobbigt med fanns på plats när jag ringde häromkvällen. Det var som om åren bara rann bort och vi talade länge om gammalt, nytt och om livet i allmänhet. Kul nog kunde hon färglägga några av mina vita minnesluckor från de år då jag tyckte att alkohol i stora mängder var ett bra sätt att lindra ångest och stress.
När det gäller band jag mött, intervjuat och skrivit om, så finns ju artiklarna kvar. Mina egna upplevelser från en del rockfestivaler, däremot, är heeeelt försvunna.
De värsta åren, 1990-1993, såg jag dessutom till att omge mig mest med människor som inte brydde sig, som inte drog i bromsen och sa att "Nu får du skärpa, dig!". Snarare sökte jag mig till personer som själva brände sitt ljus i båda ändar. P var en motpol till detta på många sätt och så tog hon ju även hand om mina barn under de år vi bodde i London.
Så, det var ett härligt samtal-renande.
Igår ringde jag även till fine F, som en gång i tiden var dansare i mitt band. Vi har inte setts på 9 år och det är alldeles för lång tid. Vi har många kul minnen, men har också sett mycket mörker de senaste åren, båda två.
Nu är det bara 2 namn kvar på min telefonlista, och dem skall jag försöka ta snart. Jag har aldrig förstått mig på när folk anser sig inte ha tid att odla nya bekantskape, elle återuppliva gamla. Det är väl bara att göra plats i sitt liv!
Men så har jag alltid varit en vänfast person. Har nog mycket att göra med min kringflackande barndom och tonår...11 skolor har jag gått i i mitt liv, haft säkert 30 olika adresser. DÅ blir det nog att man håller fast i de flesta av de människor som betyder mycket för en.
Men under de senaste, svarta 10 åren, försvann folk i horder. Många kanske var rädda för hur de skulle hantera sin plötsligt handikappade kompis...andra pallade nog helt enkelt inte.
En känd festfixare, som kallade mig sin vän, står väl för den fulaste reaktionen.
När Casinot skulle invigas i Malmö, låg jag nypåkörd i sängen och allt bara snurrade. Smärtorna var knappt uthärdliga och i brevlådan damp en VIP-inbjudan från denne pajsare ner.
Jag ringde på hans "hemliga" telefonnummer pch berättade vad som hänt. "Jag kanske inte kan komma på så många premiärer på ett tag, för jag har blivit skadad i en trafikolycka. Och jag skriver inte så mycket heller just nu..". Och hans respons; "Ja, men då stryker jag dig från listan-Hej då!"
Och den djäveln hade jag varit ute och käkat middag med och låtit mig tvångsmatat med hans sked (en äcklig musselsoppa, jag som hatar musslor!)och smörat och fjäskat för...fast jag då trodde vi höll på att bli kompisar på riktigt!
Ja, man lär sig en del under ett långt liv...
Men sen var det ju jag som drog mig undan också. Jag orkade under några år verkligen inte träffa någon. När medicinerna fick mig att svälla upp-från 55-117 kg på mindre än ett år. Och när jag med smärtande bölder i hela ansiktet, ändå var tvungen att åka med maken till IKEA. Jag minns att jag hade en stor vinröd sjal på huvudet och satt och hukade i rullstolen. Och trodde jag skulle dö när jag fick syn på min gamle pojkvän/kompis Böna. Än i dag hoppas jag att han inte såg mig!
Och allt detta har kanske med ytlighet och fåfänga att göra, men vårt anikte är ju på ett vis ett skyltfönster. Det första vi visar när vi träffar nya människor...Så när skylten blivit demolerad och ser för j-lig ut, ja , då vill man liksom bara gömma sig..
Nu har jag ju gått ner närmare 30 kg och skäms inte lika mycket längre. Huden går i vågor-jag har nu en diagnos och behandling, men vissa veckor vill jag inte träffa nån, när huden ändå "blommar".
Men det är inuti den stora förändringen finns, jag VILL träffa människor igen och umgås! Och så kommer det att bli igen, när vi har klarat lillen från Svininfluensan och kommit ur vår isolering!
Tills dess hoppas jag att det räcker med telefonsamtal, FB och då Bloggen...Glöm mig inte!
Har haft ondare än på länge den här veckan, men har samtidigt kanske känt efter lite mer..
Två av mina telefonsamtal blev i alla fall av. Min gamla fina vän P, som jag delat så mycket roligt men också jobbigt med fanns på plats när jag ringde häromkvällen. Det var som om åren bara rann bort och vi talade länge om gammalt, nytt och om livet i allmänhet. Kul nog kunde hon färglägga några av mina vita minnesluckor från de år då jag tyckte att alkohol i stora mängder var ett bra sätt att lindra ångest och stress.
När det gäller band jag mött, intervjuat och skrivit om, så finns ju artiklarna kvar. Mina egna upplevelser från en del rockfestivaler, däremot, är heeeelt försvunna.
De värsta åren, 1990-1993, såg jag dessutom till att omge mig mest med människor som inte brydde sig, som inte drog i bromsen och sa att "Nu får du skärpa, dig!". Snarare sökte jag mig till personer som själva brände sitt ljus i båda ändar. P var en motpol till detta på många sätt och så tog hon ju även hand om mina barn under de år vi bodde i London.
Så, det var ett härligt samtal-renande.
Igår ringde jag även till fine F, som en gång i tiden var dansare i mitt band. Vi har inte setts på 9 år och det är alldeles för lång tid. Vi har många kul minnen, men har också sett mycket mörker de senaste åren, båda två.
Nu är det bara 2 namn kvar på min telefonlista, och dem skall jag försöka ta snart. Jag har aldrig förstått mig på när folk anser sig inte ha tid att odla nya bekantskape, elle återuppliva gamla. Det är väl bara att göra plats i sitt liv!
Men så har jag alltid varit en vänfast person. Har nog mycket att göra med min kringflackande barndom och tonår...11 skolor har jag gått i i mitt liv, haft säkert 30 olika adresser. DÅ blir det nog att man håller fast i de flesta av de människor som betyder mycket för en.
Men under de senaste, svarta 10 åren, försvann folk i horder. Många kanske var rädda för hur de skulle hantera sin plötsligt handikappade kompis...andra pallade nog helt enkelt inte.
En känd festfixare, som kallade mig sin vän, står väl för den fulaste reaktionen.
När Casinot skulle invigas i Malmö, låg jag nypåkörd i sängen och allt bara snurrade. Smärtorna var knappt uthärdliga och i brevlådan damp en VIP-inbjudan från denne pajsare ner.
Jag ringde på hans "hemliga" telefonnummer pch berättade vad som hänt. "Jag kanske inte kan komma på så många premiärer på ett tag, för jag har blivit skadad i en trafikolycka. Och jag skriver inte så mycket heller just nu..". Och hans respons; "Ja, men då stryker jag dig från listan-Hej då!"
Och den djäveln hade jag varit ute och käkat middag med och låtit mig tvångsmatat med hans sked (en äcklig musselsoppa, jag som hatar musslor!)och smörat och fjäskat för...fast jag då trodde vi höll på att bli kompisar på riktigt!
Ja, man lär sig en del under ett långt liv...
Men sen var det ju jag som drog mig undan också. Jag orkade under några år verkligen inte träffa någon. När medicinerna fick mig att svälla upp-från 55-117 kg på mindre än ett år. Och när jag med smärtande bölder i hela ansiktet, ändå var tvungen att åka med maken till IKEA. Jag minns att jag hade en stor vinröd sjal på huvudet och satt och hukade i rullstolen. Och trodde jag skulle dö när jag fick syn på min gamle pojkvän/kompis Böna. Än i dag hoppas jag att han inte såg mig!
Och allt detta har kanske med ytlighet och fåfänga att göra, men vårt anikte är ju på ett vis ett skyltfönster. Det första vi visar när vi träffar nya människor...Så när skylten blivit demolerad och ser för j-lig ut, ja , då vill man liksom bara gömma sig..
Nu har jag ju gått ner närmare 30 kg och skäms inte lika mycket längre. Huden går i vågor-jag har nu en diagnos och behandling, men vissa veckor vill jag inte träffa nån, när huden ändå "blommar".
Men det är inuti den stora förändringen finns, jag VILL träffa människor igen och umgås! Och så kommer det att bli igen, när vi har klarat lillen från Svininfluensan och kommit ur vår isolering!
Tills dess hoppas jag att det räcker med telefonsamtal, FB och då Bloggen...Glöm mig inte!
tisdag 8 september 2009
...man vet aldrig när man får så skoj igen...eller vad Kjelle B nu sa i Den bästa sommaren..
Vaknade utvilad med ett brett leende...eller, ja ialla fall så var det som om den gångna veckans mardröm aldrig hänt...
Hoppas, HOPPAS, HOPPAS ATT DET BARA VAR MITT PR-MENSTRUELLA SYNDROM SOM VILLE SPÖKA LITE MER ÄN VANLIGT..!
Nu mår jag som jag skall och vill igen, full av kärlek till mina nära, vännerna, livet och naturen. Som bortblåst är boet av långkloade, krafsande mörker-spindlar i magen..min invärtes Batcave är höststädad, känns det som.
Lillen ligger och snusar sin förmiddagssömn och jág har så mycket att hinna ikapp, som jag skulle gjort den senaste tiden, men som ångesten sa ett strängt Nej! till...
Håller på att nysta i ekonomi, renskriva manus och göra catch-up med kompisar från förr, även de från nu, men de flesta klarar sig nog bra ändå-de vet att jag kan flytta in under min mentala, mossbelupna stubbe, då och då, och att jag alltid kommer ut till sist..
Jag mår fantastiskt, kanske bara bra, med vanliga människors mått mätt, men att vara ångestfri utan kemikalier är för mig en helt enorm känsla.
Så idag skall jag passa på-vara kreativ och hinna med, för man vet ju aldrig hur länge det varar...
Tack alla ni fina som stöttar och finns där-nya som gamla vänner...ni betyder så oändligt mycket för mig!
Hoppas, HOPPAS, HOPPAS ATT DET BARA VAR MITT PR-MENSTRUELLA SYNDROM SOM VILLE SPÖKA LITE MER ÄN VANLIGT..!
Nu mår jag som jag skall och vill igen, full av kärlek till mina nära, vännerna, livet och naturen. Som bortblåst är boet av långkloade, krafsande mörker-spindlar i magen..min invärtes Batcave är höststädad, känns det som.
Lillen ligger och snusar sin förmiddagssömn och jág har så mycket att hinna ikapp, som jag skulle gjort den senaste tiden, men som ångesten sa ett strängt Nej! till...
Håller på att nysta i ekonomi, renskriva manus och göra catch-up med kompisar från förr, även de från nu, men de flesta klarar sig nog bra ändå-de vet att jag kan flytta in under min mentala, mossbelupna stubbe, då och då, och att jag alltid kommer ut till sist..
Jag mår fantastiskt, kanske bara bra, med vanliga människors mått mätt, men att vara ångestfri utan kemikalier är för mig en helt enorm känsla.
Så idag skall jag passa på-vara kreativ och hinna med, för man vet ju aldrig hur länge det varar...
Tack alla ni fina som stöttar och finns där-nya som gamla vänner...ni betyder så oändligt mycket för mig!
måndag 7 september 2009
När höstens första nafsande bett färgar våra kinder röda...
Jag har verkligen alltid gillat hösten!
När andra ser döendet i naturen, ser jag en början-nya möjligheter.
Skolstart och nytt läsår, nya kompisar, andra möjligheter...
Jag älskar även denna höst-trots att vi lever i påtvingad exil i vår vinterbonade lilla Skånegård på det blåsiga Österlen. Trots att inget är som det skall.
Utanför rutornas spröjs viner vinden och löven i gul/röd skalans hela spektrum, dansar en tvekande ringdans på gräsmattan. Optimistiska mullvadar gräver sina gångar och sätter bruna kommatecken i hela trädgården, inte bryr de sig om en banal pandemi...
I lördags fyllde J 15 år och vi ringde och sjöng för honom. Hans paket låg på det gamla nötta slagbordet-väntande.
Och hela jag ville skrika :Det här är feeeel! Jag mindes min enorma glädje femton år tidigare när en liten blond kille kom till oss. Samme kille som fått gå igenom så mycket hemskt i sitt liv. En skadad och sjuk mamma, en pytteliten sjuk lillebror, ett akut, livshotande hjärtfel när samme lillebror var 3 veckor, oro för både storasyster och storebror när de mått dåligt...
J har haft 15 tuffa år-och så får han inte ens vara hemma på sin födelsedag.
Men vi pratade i telefon och han blev uppvaktad av sina kusiner och snälla faster och farbror, farmor och farfar kom också, så hans dag blev bra.
Igår kom han så ut till oss i Hattstugan, med farbror O och kusin G. Farföräldrarna kom också.
Ett bord var iordningsställt ute vid infarten, med ljummet vatten, tvål, handdukar och handsprit.
Ett annorlunda välkomnande...Och sen när J bytt kläder, kunde vi kramas. Och jag höll honom så hårt, så hårt, denne min näst yngste gosse, nu 195 cm lång, och jag grät och han tröstade.
Den saknadens hårda knut jag känt i nära 3 veckor, löstes nästan upp och det var bitterljuva tårar...
Sen fick de små brorsorna kramas, jo, vi tog den risken, bara ett hjärta av sten skulle låtit bli!
C klamrade sig fast vid storebror som vore han det sista trädet på en översvämmad höjd-det var så rörande att se.
De här två gossarna älskar varandra så mycket att det skar i mig när J sen motvilligt åkte igen.
Maken hade lagat en superb Vitello Tonnato,(egentligen en Tacchino tonnato) med ljummen äppelkaka till desset (är man i Skåne så..)och en av presenterna från farfar var en gigantisk drake (kusinen hade fått en liknande)så med de starka men ljumma vindarnas hjälp, blev det mycket lyckad drakflygning.
Dagen försvann alldeles för fort, men jag grät inte när J åkte-ett under av självbehärskning!)och han kramade lillebror i säkert 10 minuter.
En underbar dag och ångesten hölls i chack med KBT och lite medicinering.
På kvällen betalade jag nack och ryggpriset, mer värk än vanligt, då jag fått sitta länge och göra lite andra saker jag egentligen varken ska eller kan, men det är värt att jag nu bara kan ligga och vila!!!
När andra ser döendet i naturen, ser jag en början-nya möjligheter.
Skolstart och nytt läsår, nya kompisar, andra möjligheter...
Jag älskar även denna höst-trots att vi lever i påtvingad exil i vår vinterbonade lilla Skånegård på det blåsiga Österlen. Trots att inget är som det skall.
Utanför rutornas spröjs viner vinden och löven i gul/röd skalans hela spektrum, dansar en tvekande ringdans på gräsmattan. Optimistiska mullvadar gräver sina gångar och sätter bruna kommatecken i hela trädgården, inte bryr de sig om en banal pandemi...
I lördags fyllde J 15 år och vi ringde och sjöng för honom. Hans paket låg på det gamla nötta slagbordet-väntande.
Och hela jag ville skrika :Det här är feeeel! Jag mindes min enorma glädje femton år tidigare när en liten blond kille kom till oss. Samme kille som fått gå igenom så mycket hemskt i sitt liv. En skadad och sjuk mamma, en pytteliten sjuk lillebror, ett akut, livshotande hjärtfel när samme lillebror var 3 veckor, oro för både storasyster och storebror när de mått dåligt...
J har haft 15 tuffa år-och så får han inte ens vara hemma på sin födelsedag.
Men vi pratade i telefon och han blev uppvaktad av sina kusiner och snälla faster och farbror, farmor och farfar kom också, så hans dag blev bra.
Igår kom han så ut till oss i Hattstugan, med farbror O och kusin G. Farföräldrarna kom också.
Ett bord var iordningsställt ute vid infarten, med ljummet vatten, tvål, handdukar och handsprit.
Ett annorlunda välkomnande...Och sen när J bytt kläder, kunde vi kramas. Och jag höll honom så hårt, så hårt, denne min näst yngste gosse, nu 195 cm lång, och jag grät och han tröstade.
Den saknadens hårda knut jag känt i nära 3 veckor, löstes nästan upp och det var bitterljuva tårar...
Sen fick de små brorsorna kramas, jo, vi tog den risken, bara ett hjärta av sten skulle låtit bli!
C klamrade sig fast vid storebror som vore han det sista trädet på en översvämmad höjd-det var så rörande att se.
De här två gossarna älskar varandra så mycket att det skar i mig när J sen motvilligt åkte igen.
Maken hade lagat en superb Vitello Tonnato,(egentligen en Tacchino tonnato) med ljummen äppelkaka till desset (är man i Skåne så..)och en av presenterna från farfar var en gigantisk drake (kusinen hade fått en liknande)så med de starka men ljumma vindarnas hjälp, blev det mycket lyckad drakflygning.
Dagen försvann alldeles för fort, men jag grät inte när J åkte-ett under av självbehärskning!)och han kramade lillebror i säkert 10 minuter.
En underbar dag och ångesten hölls i chack med KBT och lite medicinering.
På kvällen betalade jag nack och ryggpriset, mer värk än vanligt, då jag fått sitta länge och göra lite andra saker jag egentligen varken ska eller kan, men det är värt att jag nu bara kan ligga och vila!!!
torsdag 3 september 2009
Om att jinxa sig själv...
detta blir ganska kort..
Igår hann hjärnstressen ikapp mig. Alla veckor av oro och bekymmer knockade mig totalt. Fick ett panikanfall (c;a en 8 1/2 på Richterskalan)och tillbringade eftermiddag och kväll i ett töcken av xanor, profylaxandning och rent helvete...
Jag har totalt kraschat familjens ekonomi denna månad (gjorde en total felkalkyl när jag var som mest uppåt och plötsligt är vi 10 lakan kort!)coch shoppade loss åt barnen som om det var Borgs berömda 1999!
Fast han är fortfarande en farlig tönt med alldeles för stor megafon, även om jag nu travesterar honom (som i sin tur travesterade Prince, jag vet...).
hade planerat ringa kompisarna P, S och F.K ikväll, samtliga som jag inte talat med på sååå många år. Tro mig, jag vill, men just nu kan jag inte!
Jag har bara precis så mycket energi som krävs för att se en film och tala med mannen och barnen..knappt!
Äta har jag lagt ner-mår ju illa hela tiden när det är såhär...men oroa er inte-här finns oanade fett-reserver, så nu lever jag på dem.
Svin-helvetet har alltså knäckt mig-2 döda i sverige, båda medelålders! Vad har då lillen för chans??????
Har talat med neo och andra läkare, och instanser på sjukhuset i veckan-alla tycker vi gjort helt rätt som isolerat oss.
Jamen, varför känns det då så svårt?!
J hade det jobbigt i skolan igår-orkar inte gå in på det, men han blev felaktigt utpekad när ett gäng nya elever på skolan levde rövare i kafeterian...
Allt vekar löst nu-men när han ringde och var ledsen ochg förbannad kände jag bara; Jag klarar inte det här!!!Varför kan jag inte vara hemma och ta hand om min tonåring!!! Lilla t har också varit jättesjuk och det höll på att knäcka mig i helgen. Sorgligt nog förstår hon inte att nattliga sms om andnöd, sitter kvar i hennes mors medvetande även nästa dag! Så när man äntligen får tag på henne och tror hon ligger för döden, får man höra att man stör henne i en film!!!!
Snälla T-försök förstå!!Du måste komma ihåg såna saker-det gör jag och din pappa, han blev ju också jätteorolig!!
Lille C mår ganska bra-han är glad och har börjat prata mer än på länge. En liten tjattrande trivselfaktor som gumpar runt överallt i huset-och med en väldigt stark vilja. Det är underbart att han är så framåt och viljestark!
Nej, detta blev längre än var tänkt...
Mår väl lite bättre nu om jag orkar skriva..men skönt är det då jag skall leverera en rolig krönika imorgon...kommer snart i en tidning i en Pressbyrå nära dig!
Igår hann hjärnstressen ikapp mig. Alla veckor av oro och bekymmer knockade mig totalt. Fick ett panikanfall (c;a en 8 1/2 på Richterskalan)och tillbringade eftermiddag och kväll i ett töcken av xanor, profylaxandning och rent helvete...
Jag har totalt kraschat familjens ekonomi denna månad (gjorde en total felkalkyl när jag var som mest uppåt och plötsligt är vi 10 lakan kort!)coch shoppade loss åt barnen som om det var Borgs berömda 1999!
Fast han är fortfarande en farlig tönt med alldeles för stor megafon, även om jag nu travesterar honom (som i sin tur travesterade Prince, jag vet...).
hade planerat ringa kompisarna P, S och F.K ikväll, samtliga som jag inte talat med på sååå många år. Tro mig, jag vill, men just nu kan jag inte!
Jag har bara precis så mycket energi som krävs för att se en film och tala med mannen och barnen..knappt!
Äta har jag lagt ner-mår ju illa hela tiden när det är såhär...men oroa er inte-här finns oanade fett-reserver, så nu lever jag på dem.
Svin-helvetet har alltså knäckt mig-2 döda i sverige, båda medelålders! Vad har då lillen för chans??????
Har talat med neo och andra läkare, och instanser på sjukhuset i veckan-alla tycker vi gjort helt rätt som isolerat oss.
Jamen, varför känns det då så svårt?!
J hade det jobbigt i skolan igår-orkar inte gå in på det, men han blev felaktigt utpekad när ett gäng nya elever på skolan levde rövare i kafeterian...
Allt vekar löst nu-men när han ringde och var ledsen ochg förbannad kände jag bara; Jag klarar inte det här!!!Varför kan jag inte vara hemma och ta hand om min tonåring!!! Lilla t har också varit jättesjuk och det höll på att knäcka mig i helgen. Sorgligt nog förstår hon inte att nattliga sms om andnöd, sitter kvar i hennes mors medvetande även nästa dag! Så när man äntligen får tag på henne och tror hon ligger för döden, får man höra att man stör henne i en film!!!!
Snälla T-försök förstå!!Du måste komma ihåg såna saker-det gör jag och din pappa, han blev ju också jätteorolig!!
Lille C mår ganska bra-han är glad och har börjat prata mer än på länge. En liten tjattrande trivselfaktor som gumpar runt överallt i huset-och med en väldigt stark vilja. Det är underbart att han är så framåt och viljestark!
Nej, detta blev längre än var tänkt...
Mår väl lite bättre nu om jag orkar skriva..men skönt är det då jag skall leverera en rolig krönika imorgon...kommer snart i en tidning i en Pressbyrå nära dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
