Sommaren blev extra lång i år. Jag sträckte ut mig i vila , i ensamhet och jag njöt av att bara få finnas tll. Fick ha min bebis nära men mina andra barn långt ifrån. Det var det svåraste.
Sen kom vemod och vankelmod, lite leda och mycket alenavarande att bli mig övermäktigt. Jag blåste en bubbla-en fantasibubbla där jag var efterlängtad , där jag hade vänner som saknade mig och längtade efter att få träffa mig..
Bubblan brast med en smäll!
Jag har vänner, men trodde i min enfald att jag var tvungen att ge dem något för att de skulle vilja träffa mig.En fest!
En fest som blev ett spektakel-jag blev sjuk i mina njurar och fick gå hem innan alla hunnit komma.
Och så var det med den festen..
Hela veckan har jag varit sjuk och inser att jag än en gång låtit mig ätas i stora tuggor. Ätas av min enfald, min godtrogenhet, mitt förbannade hopp och min önskan att vara älskad. Jag har varit på den här platsen, i den här kroppen, med den här tomma känslan, sååå många gånger förr. Vad har jag lärt mig av livet?
Ingenting! Fortfarande samma ängsliga, oroliga nybörjare som jag var förr, då, när livets möjligheter ännu låg öppna. Jag har lurat mig själv, som jag lurat min omgivning-att jag är en lyckat människa, att jag har något att ge, värd att få, värd att tycka om. Jag hade så fel!
Är på kanten till den mörka spiralen, håller med vitnande knogar fast..jag skall inte trilla ner.
Nu börjar jag om...min karusellfärd tar aldrig slut...
Nu startar bildspelet från början-nu ....nu...och nu.
Den gångna veckan är som en mardröm som flimrar på näthinnan..en grå mask som vrider sig under ett förstoringsglas, en ledan, sorgens svarta fjäril som vecklar ut sig ur sin bjärt färgade puppa.
Mitt liv är inte i technicolor, det är ganska grått-jag tar en minut i taget. Det enda jag behöver är lugn och ro och lite kärlek...
För gammal för att dö ung-för ung för att lämna min familj.
Mitt liv är tecknat med trubbiga pennstreck i gråskalans alla nyanser-kanske blir det färg igen...kanske får jag nöja mig med lite svagt grönt till våren.
Jag lurade mig själv igen-jag lurade alla. Jag var inte redo...
I det gråa är mina barn, min man och mina vänner Tomtebloss. De lyser som starka ledstjärnor, dem kan jag följa när jag tappat bort stigen...mina Tomtebloss-tack för att jag har er...!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Magdalena!
SvaraRaderaJag har inte hunnit med att skriva något förräns nu. Synd att vi bor så långt ifrån varandra, annars hade vi kommit och hälsat på! Jag hoppas att du mår lite bättre nu. Jag vet hur det känns att inte ha så många vänner, jag vet helt enkelt inte hur man gör för att behålla dem! Tänk om någon vänlig själ hade förstått att det var så när jag gick i grundskolan så hade jag nog mått bättre idag! Visst har jag vänner men vi umgås inte så ofta som jag skulle vilja. Familj och jobb tar en hel del av ens vakna tid och på kvällarna är jag väldigt trött och orkar inte göra så mycket. Det är tur att jag har en mamma och syster som vet vad jag pratar om, vi umgås mest inom familjen och jag är i och för sig glad över att jag har dem, men jag kan längta mig sjuk efter någon att träffa förutom dem!
Jag avskyr när det är så mörkt ute och är allmänt deppig just nu. Vågar inte heller ta några tabletter eftersom jag fick såna vidriga biverkningar förra gången så det är bara att kämpa på och längta till våren!
Kram från din vän Stina!
Fina, goa Stina-jag håller med dig-den här tiden på året kan vara svår!
SvaraRaderaJag är så tacksam över att jag har mina vänner och bekanta-ibland är det bara jag som glider ner i mörkret där ingen kan hålla mig i handen-inte vännernas fel, bara så det är! Min mamma har jag nyligen fått tillbaka efter ett halvt livs frånvaro-min syster talar jag mer sällan med-men jag har fått nya systrar-man måste ju inte ha samma blod för att känna systerskap, som tur är!
Jag skickar mycket kärlek och värme till dig-håll ut, snart kommer våren igen-krama din fine kille hårt!!